Anders Borg och Dominika Peczynski!?

Den nyheten hade nog ingen sett komma!? Jag vet att jag läste en intervju med Anders Borg för några år sedan där jag reagerade på vilken fin relation han och hans fru verkade ha. Borg flyttade tydligen ihop sin (blivande ex-)fru Sanna när han bara var 16 år. De har tre barn tillsammans. Efter att ha läst intervjun funderade jag på hur det ens är möjligt att ha ett fungerande äktenskap när man är finansminister och har sitt boende med fru och tre barn på en gård strax utanför Katrineholm. Svaret är att det tydligen funkar sådär.

Min första reaktion på nyheten? "Så typiskt män". I går hade jag scenariot ganska klart framför mig. Anders Borg jobbar som finansminister i Sverige med allt vad det innebär = arbete typ dygnet runt. Frugan drar hela det tunga lasset hemma med att få vardagen att gå ihop. När Borg till slut avgår som finansminister för att kanske göra verklighet av sin dröm (enligt en DN-intervju från 2011 är rubriken "Jag drömmer om att vara hemma mera") är det liksom inte kul längre.

Borg inleder en relation med en av Sveriges skandaldrottningar (för har man varit med i Army of Lovers och inblandad i att driva otrohetssajten Victoria Milan kan man väl ändå få benämnas som just en sådan). I går blir det officiellt för svenska folket, och Borg uttalar sig skriftligt i Expressen: "Man kan inte alltid styra över känslor". Nej, och tydligen kan man inte alltid styra över det man/män har mellan benen heller. (Och jag är förresten helt säker på att det var ringen i örat som avgjorde saken för Dominika.)

Den här nyheten påverkade mig så mycket att jag faktiskt drömde om Anders Borg i natt. Jag och lillan skulle åka tåg ner till Karlskrona, och han visade sig sitta på sätet bredvid oss. Han var precis hur trevlig som helst och berättade glatt om sin nya kärlek. Han verkade väldigt lycklig! När jag vaknade var de förutfattade meningarna nästan borta. Tänk om hans (blivande ex-)fru var hemsk att leva med? Tänk om... Äh. Hur som helst är det alltid trist med skilsmässor, inte minst för barnens skull.

För övrigt skrattade jag gott åt de här 9 reaktionerna från Aftonbladet.

Djävulsdansen

I kväll börjar SVT:s nya dokumentärserie Djävulsdansen om medberoende med programledarna Ann Söderlund och Sanna Lundell. En miljon svenskar (!) lever idag med någon form av beroendeproblem, men många flera än så berörs. Ni vet, de där som står vid sidan av - hur påverkas de egentligen? Familj, vänner, barn...  De "medberoende" hör vi inte talas om så ofta, men deras historia är otroligt viktig att berätta.

Alkohollagen och dess bakomliggande politik har jag ägnat timmar, dagar, veckor och numera år på genom mitt arbete på en av Sveriges största nykterhetsorganisationer. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men låter en av mina kollegors blogginlägg sammanfatta varför jag tycker att Sveriges i grunden restriktiva alkoholpolitik behövs:

Utdrag från bloggen LEVLIVETMEDLINDA:

"Det kanske kommer som en chock för dig men vår alkohollag är en skyddande lagstiftning, inte en festregulator. Den finns inte, som en del uttrycker det, för att vara en glädjedödare utan för att skydda de som ytterst tar stryk av missbruket. Däribland de medberoende. Alkohollagen finns för att skapa frihet. Beroende är nämligen motsats till frihet och så länge en persons frihet att dricka alkohol blir en annan person ofrihet (ex barn som parerar föräldrarna, undvikande att röra sig på vissa platser etc) behöver vi en skarpare lagstiftning.

Om det bästa för att minska missbruket och beroendet hade varit att bara fokusera på den gruppen som dricker mest så hade svensk alkoholpolitik varit utformad på ett annat sätt.

Om det vore så hade WHO rekommenderat Sverige något annat. Men den forskning som finns är tydlig. Begränsad tillgänglighet, alkoholreklamförbud och hög alkoholskatt är det som funkar och det som kommer hålla nere och sänka alkoholkonsumtionen och därmed missbruket som i sin tur har ett enormt passivt drickande kring sig (alltså som passiv rökning, den som finns bredvid skadas också).

Oskyldiga människor, kvinnor i parker, män på gatan och barn i hemmen lider för att folk risk- och missbrukar alkohol. I slutändan är det därför jag ägnat större delen av mitt liv till detta. Kampen för att ibland bevara, ibland förstärka den effektiva alkoholpolitik som Sverige i grunden har."

 Här kan du läsa hela Lindas blogginlägg "Den yttersta konsekvensen av en för svag alkoholpolitik".

Folkomröstning om Skottlands självständighet

Vi svenskar är inte de enda som är mitt uppe i valet och kvalet. I morgon är en historisk dag i Skottland, det är äntligen dags för skottarna rösta om huruvida Skottland ska få full självständighet från Storbritannien eller inte. Eftersom min syster Tina är gift med en skotte, och har bott i Skottland i drygt 13 år, följer jag morgondagens omröstning med stort intresse. Enligt opinionsundersökningarna ligger ja vs nej-sidan ungefär femtio/femtio. Tina menar att många småföretagare kommer att rösta nej eftersom de är oroliga för hur ett självständigt Skottland kommer att påverka dem ekonomiskt. Alla skyltar som är uppsatta där min syster bor visar "YES!" (fast idag såg hon i och för sig en bonde som hade plöjt ett "NO" på hela åkern...) Man tror att valresultaten kommer att offentliggöras vid 07-tiden på fredag morgon. Spännande indeed!

Själv funderar jag på hur valresultatet kommer att påverka Tina och hennes familj. Och, såklart, vad det kommer att innebära för oss när vi kommer och hälsar på. För det gör vi, ofta och gärna.

Skottsk eller brittisk strand? På fredag vet vi! Jullan och jag, september 2011.

Broughty Ferry Castle.

Vackra, vackra Skottland.

Val 2014

I dag var det, för andra gången i år, åter igen dags att ta med oss barnen för att fylla valkuverten med vettigt innehåll. "Sebastian och Julia - de som får flest röster får bestämma". Typ så. Vi har definitivt ett spännande dygn framför oss innan vi vet vilka de blir, de där som bestämmer. Det lär bli en rysare. Glöm för allt i världen inte bort att rösta!

Starstruck

I morse plingade det till några extra gånger i min telefon. Ganska snart förstod jag att det hade med Lars Ohly att göra. Det händer inte jätteofta att politiker länkar till min blogg i sin Twitterfeed, men någon gång ska ju vara den första. Tack Lars - fortsätter du så här kommer jag definitivt att rösta på dig som framtida statsminister!

Politisk puls i Visby

Sent i går kväll steg jag av färjan från Visby efter några intensiva dagar i Almedalen. Den här gången var det minsann min tur att uppleva hur det är att bo "centralt". När mina andra kollegor fick sätta sig på bussen för att ta den långa vägen in till stan, drog jag min rullväska knappt 1 km hem. Det här med att bo i Nynäshamn har definitivt sina fördelar.

Många paneldebatter domineras av gubbs, men Di lyckades bryta trenden. Tack för det!

Så, hur var det då - där borta i den politiska ankdammen? För ankdamm, det är det. För några år sedan visste man inte hur man skulle hantera Almedalen framöver, det var ju över femtusen besökare på plats under Almedalsveckan. Det här året räknar man med tjugofemtusen besökare. Tjugofemtusen! Ideella föreningar, politiska partier, PR-byråer, intresseorganisationer, företag, och såklart, en och annan turist som kommer för att se på spektaklet. I varje gränd hittar man bekanta ansikten, tv-folk, kändisar och politiska höjdare. Det är en häftig känsla, men frågan är om det verkligen kan fortsätta växa i den här takten. Förmodligen inte.

Carl Bildt såg jag ett flertal gånger, men någon wefie vågade jag inte be om. En snapshot på Calles ryggtavla kändes dock lagom vågat för att vara mig. Carl Bildt är en fantastiskt duktig retoriker. Och han är i gott sällskap av flera andra. En av höjdpunkterna för mig den här veckan var en paneldebatt om alkoholpolitik som Lars Ohly deltog i. Lars briljerade, på alla plan, och för en kort microsekund tänkte jag tanken att han skulle bli en utmärkt statsminister. (Det var förmodligen en släng av den Annika som under skolvalet i 8:an la sin röst på just V. I samma veva "röstade" jag för övrigt nej till EU, men det är en annan historia.) En annan höjdpunkt var den korta stund jag fick tillfälle att prata politik med Annie Lööf.

Mellan alla seminarier, mingel och politiska diskussioner fick jag och kollegorna då och då en stund över för att andas ut och käka en och annan glass. Här är jag och I på väg mot ett obligatoriskt besök på Glassmagasinet nere vid hamnen. Hjälp vad gott!

Boende då? Jodå, vi lyckades lägga vantarna på det här huset precis innanför muren. Idylliskt så det förslår. Visby i sig gav definitivt mersmak, dit åker jag snart igen. Jag ser fram emot att uppleva ett sommar-Visby utan tjugofemtusen karriärister i släptåg...

Premiär på Almedalen!

Fötterna värker, visitkortshögen är påfylld och jag försöker sortera tankarna efter att ha avverkat min första dag i Almedalen. För mig som jobbar i den ideella sektorn är det här paradiset - massor av engagerade personer som brinner för sina frågor och som vill göra en skillnad i samhället. Företagen kan inte heller hålla sig undan, här finns alldeles för bra lobbytillfällen för att stanna "hemma". 

Tidningarna igår handlade mer om väder än politik, men idag hade vi tur och fick se en blå himmel.

Jag har haft en härlig mix av intressanta seminarier och politikerträffar, men också sånt där "allmänt" och kravlöst minglade. 

Jag hann också med en peppfika med en fantastisk person som jag verkligen ser upp till. Anna Carlstedt är bl.a. ordförande för IOGT-NTO, en grym sådan. Fler Annor behövs på framträdande poster, då hade världen varit lite bättre att leva i.

Arbetsdagen avslutades med det obligatoriska partiledartalet - ikväll var det Göran Hägglunds tur. Helt okej, men jag hade nog förväntat mig ännu mer.

Efter en sen middag med några kollegor känner jag mig nu lagom gravidmör i kroppen. Dags att ladda inför nya äventyr i morgon!

Håriga armhålor

I fredags kväll var jag på revy på Wendelsbergs folkhögskola. Ni vet, sistaårselever på Teater/Dans/Musiklinjen som briljerar i sina nummer så att det står härliga till. Ett tjugotal elever, varav 4-5 killar och resten tjejer. Tjejerna var som "estet"-tjejer är mest. Modellsnygga, talangfulla, oblyga - och redo att ta världen med storm. Flera av tjejerna gjorde extra intryck på mig. Speciellt en av dem, en mörkhårig skönhet som ägde scenen. En bit in på revyn stelnade jag till. Hon, tjejen, dansade in med armarna i skyn - och en rejäl buske under varje armhåla. Min första reaktion? "Men hjälp, hon har alltså inte rakat sig under armarna?" Och så satt jag där, resten av föreställningen, och försökte smälta mina egna reaktioner. "Samhället" har färgat mig så oerhört starkt. Ett helt naturligt tillstånd, hår under armarna, har för mig blivit onaturligt. Den enda "naturliga" tjejen på scen är alltså den som får mig att haja till!? (Och ja, det kan tilläggas att flera av killarna på scenen var renrakade under armarna.)

Och i lördags var det dags igen. Under en microsekund på bästa sändningstid blottar Nour El Refai sina håriga armhålor på Melodifestivalen. Vad jag gör? Buffar på Tobias och säger, "SÅG DU?" - som om hon hade stått där med rumpan bar. Nours orakade armhålor skapade en folkstorm i sociala medier, se ett utdrag från Twitter nedan. Nours svar på uppståndelsen? - "Det växer ut där. Det var inte jag som kom på det. Det är evolutionen."

Jag älskar Nour, och jag skäms över mig själv. På riktigt. Hur tänker ni kring det här? Reagerar ni sådär politiskt korrekt "jaha, det är väl inget konstigt med hår under armarna"? Berätta, jag är uppriktigt nyfiken!

Från Supersnippan via Facebook.

Alkoholtjat

Enligt IQ har 6 av 10 svenskar utsatts för övertalningsförsök att dricka alkohol eller dricka mer alkohol än de tänkt sig. Dessutom säger 8 av 10 att de upplever att det finns en förväntan att dricka alkohol i sociala sammanhang.

Själv har jag varit nykterist i större delen av mitt liv, och tråkigt nog har jag alltför många gånger ifrågasatts angående mitt val av inte dricka. Och tro mig, det behövs inga ord, det räcker med en menande blick. För ett tag sedan läste jag en debattartikel på SvD av Camilla Kuylenstierna med rubriken "Det är ingen förlust att avstå från alkohol". Det är precis så jag känner. Smaken har aldrig tilltalat mig, och inte heller känslan av att vakna upp och må dåligt. Nej, alkohol är helt enkelt inget för mig. Och för att förtydliga mig, jag dömer, eller bedömer, heller inte dem som dricker. Vi lever i ett fritt land, det är ju det som är det fina, och alla har vi valet att välja själva. Jag tror däremot att folk i allmänhet behöver blir mer medvetna om vad alkohol faktiskt gör med kroppen. Om alla skulle läsa de forskningsrapporter som finns att tillgå om alkoholens skadeverkningar är jag inte alls lika säker på att "alkoholtjatet" skulle vara lika utbrett som det är i dag. 

För att avsluta med något positivt får jag ändå säga att jag har märkt en betydande förändring vad gäller alkoholnormen de senaste åren. Varför är det så? En av orsakerna tror jag beror på träningshajpen. Folk blir allt mer fokuserade på en "ren" livsstil. Numera är det är inte alls lika många som höjer på ögonbrynen när jag beställer alkoholfritt på krogen, och det finns också så många roligare alkoholfria alternativ än "bubbelvatten" att välja på. Fint så. Och på tal om alkohol. Titta gärna också på den här briljanta filmen, också från IQ: http://www.youtube.com/watch?v=a_pi8owEdrI

Hur tänker ni? Upplever ni att det finns en förväntan att dricka alkohol i sociala sammanhang, och hur ska vi så fall komma i från det? 

Kajsa om pornografi

"Jag vill inte förbjuda något så viktigt som sexualitet. Men jag vill ha lika villkor, rättvisa och jämlikhet. Är det för mycket begärt?" - Kajsa Håkansson

I går publicerades ännu en artikel skriven av min yngsta syster i Newsmill. Hon har nyss fyllt 20, pluggar psykologi, och är en av de mest fantastiska människor jag känner. Denna gången handlar hennes tankar om något så kontroversiellt som pornografi. Hon är klok, min lillasyster. Läs själva får ni se. Artikeln bidrog för övrigt till en nystartad tråd om Kajsa på Flashback, där hon kallas "militant lönnfet feminist". Märkligt att det ska vara så provocerande att stå för, och ge uttryck, för sina åsikter. Nej du Kajsa, låt dig inte nedslås av sådana märkliga uttalanden. Du kommer att nå långt, keep up the good work!

(Vill ni läsa fler viktiga rader som Kajsa har skrivit länkar jag mer än gärna till hennes artikel om Mäns våld mot kvinnor.)

Hyllning till Kvinnorna

I morgon inträffar den "Internationella kvinnodagen". Det vill jag fira på mitt eget lilla sätt, genom att (utan inbördes ordning) lista tio stycken av de många kvinnor som jag ser upp till. Dessa kvinnor har lyckats göra intryck på mig, de har det där lilla extra som gör att de förtjänar en eloge eller rent av två. TACK alla ni starka kvinnor, som inspirerar mig till att varje dag jobba för att bli en bättre version av mig själv!

Margot Wallström: Ja, säga vad man vill om sossarna (no pun intended), men Margot står i en klass för sig! Hade hon kandiderat som statsminister vet i 17 om jag inte hade konverterat.

Anna Carlstedt: IOGT-NTO:s förbundsordförande, tillika forskare i franska på Stockholms universitet. Om nu Margot fortsätter vägra statsministerposten, tycker jag det är läge för Anna att kandidera. Otroligt kunnig, allmänbildad, och intressant som person. (Och dessutom nykterist. Yeah!)

Cecilia Blankens: Självsäker, snygg, smart, cool och... rejäl på något sätt som jag liksom inte kan sätta fingret på. Dessutom har hon en stil to die for. Japp, jag gillar Blankens.

Hadia Tajik: Hadia blev som 29-åring invald som Norges yngsta minister någonsin. Den norska kulturministern, som är född i Norge av pakistanska föräldrar, gjorde stort intryck på mig då hon gästade Skavlan. Knivskarpa analyser, språkbegåvad, och dessutom utomordentligt sympatisk. När får vi en motsvarighet till Hadia i Sverige?

Lovisa Sandström: Håller på att bli hela svenska folkets PT. Bloggerska, tvåbarnsmor, och verkar ha en vilja av stål. Tack vare "Lofsan" kom jag i gång med min träning på allvar. En förebild, på många plan.

Robyn: Förutom att jag verkligen gillar hennes musik (musikaliskt geni!), gillar jag att hon alltid har kört sitt eget race. Robyn tar ingen skit.

Signhild Arnegård Hansen: Utsågs till "Årets Ruter Dam" 2007. Signhild var mellan 2007-2010 ordförande i Svenskt näringsliv. Hon är beviset på att det som kvinna går att ha familj och dessutom göra toppenkarriär. Det ena behöver liksom inte utesluta det andra. Signhild har alltså 6 (!) barn. Hon och hennes make är även grundare av Lantchips.

Lisa Nilsson: Lisa är... Lisa. Stark kvinna, med mycket integritet. Och så hennes röst - magisk.

Tanja Bergkvist: Fil Dr i matematik (bara det!) och en ständig debattör i genusfrågor. Tanja driver bloggen "Kampen mot fördumningsindustrin", läs den!

Pernilla Wiberg: Tja, Pernilla behöver väl ingen närmare presentation... Vilken kämparglöd, där har jag mycket kvar att lära! Pillan var för övrigt en av mina stora ungdomsidoler.

Två andra starka kvinnor som jag beundrar: mina svägerskor!

Men lilla gumman, han tycker ju bara om dig

Jag är lyckligt lottad, det blir jag ofta påmind om. Jag har vuxit upp i ett hem där vi tidigt fick lära oss att alla människor är lika mycket värda. Att lära sig respektera andra, och sig själv, var något som präntades in i oss sedan barnsben. Orättvisor, ojämlikhet och otrevligheter var ord som inte hade någon bäring i det Håkanssonska hemmet ute i Blekinges skogstrakter.

Uppenbarligen har värderingarna lämnat spår i alla oss sju syskon, vilket jag åter igen kunde konstatera under helgen som gick. I lördags publicerades en fantastiskt välskriven artikel i Newsmill av min lillasyster: "Men lilla gumman, han tycker ju bara om dig". Läs och begrunda!

Jag är så stolt över min kloka och vältaliga syster. Nyss 20 år fyllda, och redan full av visdom. Jag ser fram emot många fler artiklar skrivna av henne framöver. Avslutningsvis ett stycke ur artikeln: 

"Ni som är föräldrar. Ni är ansvariga för era barn, i första hand. Ni ser dem bli ungdomar. Ni ser dom vandra ut i livet. Jag hoppas verkligen att ni är stolta då. Mest av allt hoppas jag att det inte är din sons hand som förstulet smeker min rumpa sådär i förbifarten. Föräldrar. Jag hoppas att ni talar om för era flickor att ingen, någonsin, har rätten att göra detta på dem. Min mamma gjorde det för mig. Andra delar av samhället gav helt andra signaler."

Författerskan!

Genus-förvirring

HON har ständigt en blåtira i ansiktet, och HON går gärna klädd i fotbollsdräkter och blå skor.

Följande är hämtat från Wiktionary:

hen (henom, hens)

1. (mindre vanligt) han/hon; könsneutralt personligt pronomen i tredje person singular nominativ
   

   Om en elev vill överklaga ett betyg bör hen först vända sig till rektor.

Alltså, kalla mig gärna konservativ, mossig och omodern. Första gången jag hörde ordet "hen" skrattade jag, men nu är jag mest förvirrad. Varför inte kalla en flicka för "hon", och en pojke för "han"? Och förstå mig rätt här. Vi bemöter våra barn relativt neutralt, sett från genus-perspektiv. Vi uppmuntrar vår dotters vilda lekar, som ofta är vildare än storebrors, och blåmärken på henne är mer regel än undantag. Ofta går hon klädd i Sebbes fotbollsdräkter, och på hennes fötter hittar ni blå foppa-tofflor som hon fått ärva av sin kompis Charlie. Men kan någon förklara för mig varför vi skulle kalla Julia för "hen" istället för "hon"? Jag förstår det helt enkelt inte.

Och när jag ändå håller på, vem bestämde att "hen" skulle böjas till "hens"? Det är JÄTTE-diskriminerande om något, eftersom ordet "hens" är mycket mer likt "hennes" än "hans". Det hade varit mycket mer politiskt korrekt att böja ordet till "hins" eller "huns". Eller?

Danmarks nya statsminister

Foto: Scanpix/Ebbas blogg

Helle Thorning-Schmidt heter hon, Danmarks nya statsminister. Hoppas hon är lika bra på politik, som hon är snygg! Lite kuriosa: Helle är gift med Stephen Kinnock, vars pappa är Neil Kinnock - före detta partiledare för Labour Party i Storbritannien. Må tro att svärfar är stolt över Helle nu!

Katrin Zytomierska tycker till.

Läste precis det här blogginlägget av Katrin Zytomierska. Bra skrivet. Om ni inte orkar läsa hela får ni en snabbversion här: "Först ska man vara hemma och ta hand om sitt barn och inte göra något alls förutom just att ta hand om sitt barn i 1,5 år och sen ska man plötsligt vara helt ifrån det. Varför kan man istället inte göra så att man är hemma med sitt barn i sex månader och sen jobbar man halvtid i två år? Det skulle ju rent ekonomiskt gå ut på samma sak, men det skulle göra att man slipper skaffa barn för att sen inte vara med det."

Hemmafru-debatten.



Provocerande?
2010-02-06

 Har precis tittat på "Kvällsöppet med Ekdal" - "Är det nya hemmafruidealet en kvinnofälla?" Visst är det konstigt att det kan vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn? Nalin Pekgul (s) verkar gå i taket av att kvinnor som jag, unga och mitt i karriären, gör ett medvetet val att ta en paus från jobbhetsen för att istället - hör och häpna - ta hand om sina egna barn! Jag har haft turen att födas in i ett land där jag själv kan välja hur jag ska leva mitt liv, men tydligen är det bara ok så länge jag väljer "rätt". Jag hoppas och tror att jag så småningom ska hitta en bra balans mellan familj och arbete. Just nu, när barnen är små, känns det viktigare för mig att kunna vara med dem, istället för att sitta och slita för ett börsnoterat företag där arbetet som jag utförde i slutändan bara innebar att ledningen i toppen kunde ta ut ännu högre bonusar.

Just nu är jag jättenöjd med min situation, barnen är små, och jag vill finnas där för dem. Om ett par år kommer barnen vara äldre, och jag kan fortsätta springa runt, runt i karriärs-ekorrhjulet. Min man kommer med allra högsta sannolikhet vara hemma med barnen när de blivit äldre. Det som är så skönt är att det är jag och min man, och ingen annan, (inte ens Nalin Pekgul) som tillsammans bestämmer hur vi vill ha det i vår familj!