tisdag 26 augusti 2014

När jag blir stor...


... ska jag bli sådär härligt pysslig som Underbara Clara, mitt hus ska dekoreras med stilleben matchade i fina lugna pastellfärger, och så ska barnen bara serveras ekologisk mat och vara mest glada hela tiden.

Men fram tills dess kommer livet sannolikt att fortsätta ungefär som just den här tisdagen. Det vill säga en vänlig men bestämd tillsägelse från förskolefröken att Julias regnjacka inte håller måttet, micrade snabbmakaroner och falukorv till middag (gårdagens rester), och ett allmänt kaoshus - utan tillstymmelse av vackra stilleben.

(Fotot är taget på baren som min syster Mimmi fixade ihop i ett nafs inför lillebrors bröllop. Mimmis gener hoppade tydligen över mig.)

söndag 24 augusti 2014

Ett gäng kossor och en sulky från förr


Jag tycker alltid det är intressant att se vad folk har för bakgrundsbild på sina mobiler. Själv har jag haft samma i evigheter nu, kanske dags att uppdatera? Sebbe, jag och morfar på äventyr i Klackamåla - min fars barndomshem. Vagnen är/var en kär gammal favorit som användes flitigt när min lillebror var liten. Dessvärre gav den upp samma sommar bilden togs, och plockades istället isär till någon typ av lådbil om jag minns rätt.

Kossor och sulkyvagnar känns annars ganska avlägset just ikväll. Jag har dragit på mig en tråkig förkylning, och har med snörvlande näsa suttit och jobbat större delen av dagen. Det är en lång vecka framför mig, på torsdag väntar en stor jobbinsats som jag bävar och ser fram emot på samma gång. Det är bara att tuta och köra!

lördag 23 augusti 2014

Bröllop på Sturkö

Innan höstvindarna drog in över skärgården i Blekinge hann vi med ett storslaget sensommarbröllop som jag sent ska glömma. Där, vid havet, har min lillebror sprungit varje sommar sedan han lärde sig ta sina första stapplande steg. Det var också där han i lördags lovade sin Sara att älska henne nu och alltid, och hon honom. Hurra för kärleken!










Vill ni se proffsbilderna från fotografen Hanna Franzén hittar ni dem här!

fredag 22 augusti 2014

Resfredag: Strandhäng på Teneriffa

Tro det eller ej, men det blev visst helg den här veckan också. Vilken tur! I sedvanlig ordning länkar jag till fredagens inlägg på min blogg Resfredag, som i dag handlar om strandhäng på Teneriffa. Här hemma väntar nu ett par avsnitt "Homeland" och kanske en och annan godisbit. Inte illa alls.

Los Christianos.

Familjehäng på Teneriffa, januari 2014.

torsdag 21 augusti 2014

Tacksam.

Berlin 2009. Foto: Monnah

Det finns många saker att vara tacksam över, det får jag inte glömma bort mitt i all den där vardagsstressen. I dag är jag extra tacksam över att
  • Jag fick chansen att träffa min extrasyster från Berlin i helgen som gick (trots att vi i bröllopsbestyren inte fick särskilt mycket tid att prata.)
  • Min fina vän L ringde och kollade läget. 
  • Sebastian verkar ha haft en helbra första träning med nya fotbollslaget. 
  • Dagens möte med ett par representanter från Regeringskansliet gick bra. 
  • Pannkakorna blev goda.
  • Julia steg upp alldeles frivilligt.
  • Tobias skjutsade mig till Årstaberg, vilket sparade in 40 minuters trist restid.
  • Bebisen lever rövare i magen.
  • Det är fredag imorgon!

onsdag 20 augusti 2014

Jetzt geht´s los

Stuvsta, oktober 2013. Höstlöv och en gräsmatta som gjord för fotbollsmatcher.

Japp, I morgon börjar Sebastian spela i Nynäshamns fotbollsklubb (P-08 och P-07). Nya bekantskaper, ny plan, men samma fotbollsintresse. Jag hoppas att det blir bra. Jag har liksom lämnat över hela den där fotbollsgrejen till Tobias, jag kan fortfarande inte riktigt förlika mig vid tanken på att vara en fotbollsmorsa! Men, det är väl lika bra att vänja sig antar jag. Det lär ju bli en del häng på cuper och annat framöver.

Andra aktiviteter för barnen då? Vi insåg häromdagen, med sorg i hjärtat, att vi inte kommer att hinna med barnkören i Haninge denna terminen. Vi får helt enkelt inte till det med skjutsningar hit och dit när båda jobbar så mycket, och så långt bort, som vi gör. Däremot bor vi numera granne med Kulturskolan här i Nynäshamn, så jag tänkte kolla in vad de har för utbud där.

(Och om någon undrar över mina aktiviteter just nu består de mest i att sitta på ett tåg, jobba, ligga på soffan eller gå promenader. Japp, exakt så spännande ser mitt liv ut just nu!)

tisdag 19 augusti 2014

#otillräcklig

I dag har jag spenderat lunchen genom att surfa runt på Aftonbladets nya kampanjsida #otillräcklig. Det skrämmer mig, fenomenet att så många i dagens samhälle mår så dåligt. Vi har "aldrig haft det så bra som idag" - samtidigt har vi aldrig haft så många sjukskrivningar orsakade av psykisk ohälsa. Diskussionerna omkring mig handlar ofta om det där "duktiga flicka"-syndromet (eller "duktig pojke" för all del). Man ska kunna allt, tycka rätt, tänka rätt, vara rätt. Eller vänta förresten, vem avgör egentligen hur jag ska och inte ska vara? Det är väl egentligen ingen mer än jag som ställer kraven på mig själv? Eller? I dagens informationssamhälle flödar dagligen uppdateringar av alla slag i form av bilder/texter förbi på och av personer som jag ser upp till. Såna som kan. Såna som vet. Såna som gör. Det är väl klart att jag vill vara som dem! Helst vill jag paketera alla de där fantastiska människorna och skapa en ny über-Annika. Och någonstans där och då kommer den där konstiga känslan av otillräcklighet krypande. Att jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att bli som dem. Att jag inte duger. Att jag inte kan. För många lägger sig de där tankarna som en våt filt över livet, och det är svårt att hitta tillbaka till känslan av att duga precis som man är.

Samtidigt kan jag tycka att det är en fantastisk gåva att hitta personer (både sådana man känner och sådana i cyberspace) att inspireras och imponeras av. Det kan ge en rejäl knuff framåt, få en att utvecklas och framför allt, att lämna sin egen bekvämlighetszon. Det gäller bara att hitta den berömda balansen.

Själv lider jag av en ofrånkomlig flyktkänsla varje gång saker och ting (läs jobb) börjar bli stressigt och kännas övermäktigt. Då vill jag resa bort, långt bort. Lämna alla papper på skrivbordet och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet ju innerst inne att det i de allra flesta fall ordnar sig i slutändan. I stundens hetta är det dock svårt att tänka logiskt. Det är där och då jag behöver plocka fram hashtag #tillräcklig...

Hur resonerar ni kring det här?

En känsla av att duga som man är. Att vara #tillräcklig.