Tjejmilen 2016

Jag vaknade stel i benen, men glad. Igår var det dags för 2016 års upplaga av Tjejmilen - och i vanlig ordning sprang jag som ambassadör för Plan Sverige och deras kamp för att uppmärksamma flickors rättigheter i världen. (Följ kampanjen i sociala medier under #forhenne.)

Jag var lagom pepp på tåget in mot Gärdet. Jag har tränat löpning regelbundet sedan vi åkte till Thailand i slutet på januari, men de senaste veckorna har varken sugen eller tiden för att träna funnit där.

I takt med att jag såg alla tjejer förbereda sig på Gärdet var det dock som att något vaknade till liv i mig. Tävlingsinstinkten, den nästan bortglömda, fanns ju faktiskt där!

Jag mötte upp Lisa, min poddkollega från Att resa-podden, och fick värsta nostalgitrippen när jag insåg att det var fyra år sedan vi träffades för första gången just här - på Gärdet - för att springa Tjejmilen. 

Och hur gick det då? Alltså, jag satte personbästa på 53:57!!! Jag kände mig jättepigg i benen de första fem kilometrarna, andra halvan gick lite segare. Men ändå. 53:57, snabbast någonsin, och det efter att ha fött mitt tredje barn. Kroppen är verkligen fantastisk! 

Du kan också hjälpa Plan i deras arbete, i år ligger fokus på barn som blir mammor alldeles för tidigt. Plan Sverige vill ta ställning och hjälpa, inga barn ska tvingas föda barn! Genom att sms:a FLICKA100 till 72910 skänker du 100 kr till Plan Internationals arbete för flickors rättigheter.

Varierande dagsform

Igår morse kände jag mig oövervinnerlig! Jag hade värsta flytet på gymmet och kände mig stark. Imorse däremot, usch alltså. Jättetjock i halsen och allmänt risig. Jag hoppas att det vänder lagom till imorgon, då är det nämligen en extra speciell dag för mig...

Och på tal om det får jag passa på att gratulera min kusin i kubik på sin 36-årsdag. Hoppas att dagen blir allt du önskar och lite till!

Aniika.se goes träningsblogg?

Efter mitt inlägg om att den här bloggen mer och mer får stå tillbaka till förmån för min reseblogg www.resfredag.se, fick jag förslaget om att kanske göra aniika.se till träningsblogg? Eller ja, dagbok. Så kommer det väl inte bli, men faktum var att jag under 2013 (året jag genomförde Tjejklassikern) hade ett inlägg varje vecka om "Veckans träning". Jag snittade då tre träningspass i veckan på ett ungefär. TRE! Det låter orimligt. 

Här i Thailand har jag alla förutsättningar i världen att återuppta "Veckans träning"-tänket. Så får det bli! Till helgen kommer min första rapport. Så länge får ni nöja er med en selfie från en av alla strandpromenader. (Räknas förresten strandpromenader som träning? Knappast va?)

En julig löprunda

Jag lyckades pricka in min många gånger uppskjutna löprunda lagom tills det började falla stora fluffiga snöflingor - perfekt! Jag är verkligen pepp på att köra igång på allvar med träningen när vi är i Thailand. Det är lite motigt att klä på sig hundra lager kläder och komma ut i Sveriges decembermörker. (Det är betydligt enklare att motivera strandlöpning längs vattenbrynet.) 

Planerna på marathon finns där, långt fram i tiden förvisso, men de finns! Jag är otroligt målstyrd och klarar nästan inte att träna om det inte finns en anledning. Sån är jag.

En fixarvecka

Det måste vara något särskilt med veckorna innan jul. De liksom springer snabbare än vanligt. I veckan som gick har jag meckat med en massa praktiska saker, men också hunnit med julfest med jobbet, påbörjat visumprocessen (igen) och städat huset några gånger inför potentiella hyresgäster. I går kom Tobias lillebror på besök, han stannar över helgen. Vi har en stadig ström av släktingar som hälsar på under december månad, det är alltid lika kul att visa upp metropolen Nynäshamn.

Men det bästa av allt? Jag sprang i kväll! Tjugofem minuter i lugnt tempo - och det kändes jättebra på alla sätt och vis. Ska det här bli vändningen?

Träningen som kom av sig

Nelly är ingen bebis längre. Hon är 13 månader! Jag skulle vara i mitt livs form nu var det tänkt. Typ. I somras kom jag igång rejält och började löpträna som bara den. Intervaller på Nynäshamns Idrottsplats och hela baletten. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände faktiskt. Livet kom emellan som det så fint heter. Jag går mina långpromenader nästan varje dag, men mer än så är det inte.

Paradoxen är att jag fortfarande ser mig själv som en tränande person. Jo, för en gång gjorde jag ju Tjejklassikern!? Det där med att leva på gamla meriter funkar inte längre. Till helgen är tanken att Nelly ska sluta amma. Då kan jag inte ens skylla på det längre (har hört att det inte är optimalt att löpträna med amningshormoner i kroppen).

Så nästa vecka alltså. Påminn mig om jag glömmer!

Bra oktoberstart

Ända sedan jag gick med Nelly i magen hade jag en målbild där jag hurtigt var ute och sprang med bebisen i vagnen.

Sen kom Nelly. Tror ni jag sprang med henne i vagnen? Nope. Jag väntade alltid på det Perfekta Tillfället. Hittade ursäkter. Tyckte att långpromenader var härliga. Gick många, men fick ju knappast upp någon puls.

Sprang gjorde jag så småningom, men alltid utan barn. Efter Tobias kom hem från jobbet, eller under semestern när vi var lediga. 

Igår tittade jag på det fantastiskt inspirerande tv-programmet "Träna med Kalle". Kalle sa precis det jag behövde höra: "Det perfekta ögonblicket kommer aldrig att komma. Det är bara att göra."

Så i morse steg jag upp, satte på mig träningskläder, tog fram den springvänliga Urban Jungle-vagnen, lämnade de stora barnen och... sprang! Nelly somnade fort och jag njöt av en hög puls, höstklar luft och Nynäshams vyer över havet.

Det är bara att göra.

Resfredag: Att träna på semestern

För några år sedan tog jag det mogna beslutet att börja träna på semestern. Plötsligt händer det! Jag måste erkänna att träningen är bra mycket roligare nu när träningskläderna faktiskt är snygga på riktigt, ofta reser jag faktiskt med träningskläderna på för att spara plats i resväskan.

Här kan ni läsa mer om hur jag tänker:

Om att träna på semestern

Cirkelpass med Linda

Jag har många anledningar att vara tacksam över bloggvärlden, inte minst alla vänner jag har träffat i olika sammanhang. Linda har jag lärt känna genom Lofsangruppen, och passande nog bor hon relativt nära mig (japp, allt blir relativt nära om man bor i Nynäshamn). När hon frågade om jag ville haka på hennes cirkelpass i trädgården var jag snabb att tacka ja. Träning är verkligen så mycket roligare i grupp! I kväll var vi 4 tjejer som körde 7 stationer x 4 varv, totalt ca 30 min. Kanske de längsta minuter jag har upplevt på länge, men så nöjd jag var efteråt!

(För er som är sugna på att träna med Linda kan jag rekommendera hennes spinningpass på Friskis och Svettis Haninge, söndagar kl. 18.)

Fem fina kilometer

Någon undrade hur det egentligen ligger till med min träning nu för tiden. Jag kan rapportera att det ligger okej till. Jag har fått till minst ett löppass i veckan under sommaren, vilket jag är nöjd med. Det kunde absolut ha varit mer, men jag hittar inte riktigt träningssuget. (Hittar heller inte fotosuget. Däremot är godissuget högst påtagligt. Och nej, jag är INTE gravid igen!)

I kväll fick jag till fem fina kilometer i ett somrigt Nynäshamn. Med ett sommarprat i lurarna går det lättare att motivera sig att faktiskt komma ut. Jag har för övrigt aldrig lyssnat på så många sommarpratare som i år - både bra och mindre bra. Återkommer med mina favoriter i ett eget inlägg!

Årets första dopp

De här galet varma sommardagarna - jag är så tacksam över att jag får uppleva dem! Jag klagar inte alls, utan njuter i fulla drag. Främst njuter jag av kvällarna. I går kväll vid 21-tiden tog vi fram badbaljan och lät Nelly plaska tillsammans med sin kusin. Första badbaljedoppet för Nelly!

Hon är en riktig badtjej och älskar att plaska runt i vattnet. I bakgrunden ser ni mina föräldrars hus - det finaste huset jag vet.

När det blev lite svalare drog jag och svägerskan ut på en springrunda - 5 km på öns vägar. Välbehövligt efter kilovis med godis under senaste veckorna. 

Efteråt kunde inte ens jag tacka nej till ett dopp i havet. Mitt första för året här i Sverige, men definitivt inte mitt sista.

Intervalltisdag

Nu får man väl ändå kalla det en familjetradition! Kvarnängens IP, intervaller för mamma, fotboll för resten av gänget, cykelträning för Julia och häng på fotbollsplanen för alla. Även i dag hade vi hela idrottsplatsen för oss själva. Snacka om lyx!

Hur går det då, med löpningen? Jo, jag nöter på. Känner mig dock lite sliten i kroppen, jag slarvar rejält med styrketräningen och behöver styrkan i kroppen för att bli en bra löpare. Det gör också sitt till att bära en liten, eller inte så liten, 8-månaders bebis på höften större delen av dagen. Styrketräning är ju så urbota tråkigt bara, jag tycker det är 1000 ggr roligare att springa! I morgon drar jag ner till Blekinge, gympadojorna är packade och jag hoppas på kul sällskap längs kvällsrundorna...

55 minuters berg och dalbana

Om någon hade spelat in mina tankar under ett löppass hade man förmodligen trott att jag var schizofren. I dag körde jag mitt längsta löppass hittills sedan Nelly föddes (följer ett tioveckorsprogram från "Stora Löparboken för kvinnor" skriven av Lofsan och Jessica Almenäs). 

Första 10 minuterna: Varför, varför, varför gör jag det här? Det ösregnar ju ute! Åh vad jag längtar efter att slänga mig i soffan och äta godis. Kanske kolla på en film... En timme är ju JÄTTELÄNGE, det kommer ALDRIG att gå!

Minuter 10-20: Alltså, det går ju ganska bra. Jag är ju inte helt värdelös. Lite till bara, det här går snabbt!

Minuter 20-30: Åh, hur i hela friden kan jag någonsin tro att jag ska springa ett marathon? Vilket storhetsvansinne! Jag orkar ju inte ens springa en halvtimme...

Minuter 30-40: Äh, nerför är ju inga problem. Bara kuta och kör. Yeah, jag är både stark, snabb och snygg!

Minuter 40-50: Suck, bara ett steg till. Kom igen. Snart är du hemma. Det kommer gå bra. Kämpa! Du grejar det! Nej, det gör jag inte. Jag vill bara gå. Benen känns som betongblock.

Minuter 50-55: Jag dör. Men det är det värt. Jag älskar att springa! Jag är en löperska. Heja mig! Marathon, nemas problemas. 

Berg och dalbana. Jo tack. Men det är okej. Titeln löperska kan ingen ta ifrån mig.

Anledningen till att jag springer

Regnet fullkomligt vräker ner utanför fönstret. Tja, det är ju ändå dagen före midsommar, så allt är väl som det ska. Tobias är i väg på golftävling (så där kul i regnet) och själv hade jag som målsättning att springa innan dagen var slut. Jag har varit småsjuk sedan vi kom hem från Spanien och ju längre tid det går mellan träningstillfällena, desto jobbigare blir det att snöra på sig skorna. I vanliga fall skjuter jag dessvärre upp träningen till kvällen, men i morse var jag duktig och körde en 30 minuter löptur innan Tobias åkte i väg.

Att springa är för mig så mycket mer än bara ett nödvändigt ont, men VARFÖR glömmer jag mellan gångerna bort hur fantastiskt och underbart det är? Förutom bättre flås, förstärkt självkänsla och mindre tighta byxor får jag en stunds meditation. Småbarnsåren är intensiva, och den där löpturen bjuder på total egoism. Ingen att tänka på mer än mig själv. Just nu är jag inne i en period där jag gillar att lyssna på podcasts under löpturen - ofta Blankens & Swanberg eller Alex & Sigge. I går såg jag att Jennie Hammar har börjat podda också (alltså, precis som kokböcker verkar det nu som att varenda kändis måste starta en podcast) - tillsammans med Karin Bastin. Jag lyssnade på deras första podavsnitt, och tycker betyget är okej men inte mer (höjdare när det pratas om Beckhams dock!). Jag förväntar mig mer nästa avsnitt, men det tar väl ett tag innan man hittar formen och inte avbryter varandra hela tiden. 

(Gemensamt för både Cecilia Blankens, Johanna Swanberg, Karin Bastin och Jennie Hammar är för övrigt att de alla bor/har bott i Los Angeles, är skitsnygga, har män som jobbar i tv-branschen och dessutom alla är kompisar med varandra. Ganska förutsägbart, men det funkar för mig. Jag är deras perfekta målgrupp!)

Augusti 2013, redo för Midnattsloppet.

Två gånger är en vana

I början av september är det dags för Tjejmilen, och det här året kan jag inte skylla på att jag är höggravid... Jag har haft en lång uppstartssträcka ska ni veta, träningslusten har inte alls funnits där sedan jag fick barn. Efter förlossningen körde jag flitigt med mammamageappen, men inte så mycket mer. Promenerat har jag gjort, mycket, men några direkta pulshöjare kan vi inte prata om. 

Det ska det bli ändring på!

I lördags körde jag igång med ett tioveckorsprogram från Stora Löparboken av Jessica Almenäs och Lovisa Sandström (aka Lofsan). Under kommande tio veckor ska jag köra tre pass i veckan, med målet att springa Tjejmilen på drygt 56 minuter. Två pass är redan avklarade, "bara" 28 kvar! Hm... Det ÄR en fantastisk känsla när jag väl har bytt om och gett mig av med en pod i öronen. Jag vet ju att jag mår så bra av det här, hur kan jag glömma det mellan gångerna?

Mammamagen

Semester? Jodå, men inte från mammamageappen. Nelly är gärna med och hejar på!
Teneriffa januari 2015.

För ett par dagar sedan gick jag i mål med mammamageappen! Efter graviditet är det extra viktigt att med små steg återaktivera de inre magmusklerna. Det sker absolut inte över en natt och är definitivt ingen quickfix. Tänk själv att det tar dryga nio månader för magen att töja ut sig för att bära en fullstor bebis med allt det innebär, klart att det får ta tid att komma tillbaka till "normalläge".

Nu när jag känner att magen sakta men säkert börjar bli starkare har jag också satt igång med min vanliga träning. Löpning och cykling står på schemat, och jag borde verkligen ta itu med styrketräning också. Det är skönt att vara tillbaka!

Första joggingturen på eviga evigheter

Efter graviditeten har jag skyndat långsamt vad gäller träningen. Det har varit viktigt för mig att först och främst klara av alla nivåer i mammamageappen (jag rekommenderar alla kvinnor som har varit gravida att ladda ner den!). Jag har också gått många och långa promenader med Nelly i barnvagnen. Nu har det gått fem månader sedan jag fick barn, och min kropp kändes redo att ge sig ut på första joggingturen sedan... ja, jag vet inte när! I onsdags grävde jag alltså fram mina träningstights från garderoben och gav mig i väg med podden "Serial" i hörlurarna. 30 minuters sakta jogg utan att stanna en enda gång. Och vet ni? Det kändes jättebra! Det finns massor av förbättringspotential, såklart, men både styrkan och konditionen var betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Hej löpträning, jag har saknat dig!

(Jag använde också min rosa "Lofsian"-buff för första gången som skyddade halsen gott från Nynäshamns kalla havsvindar.)

Comeback i längdspåren

Under förra veckan i Sälen knäppte jag på mig ett par längdskidor för första gången sedan februari 2013 - då jag på något sätt lyckades genomföra Tjejvasan. Efter den upplevelsen gömde jag skidorna långt in i en mörk garderob, och där har de fått stanna. Skidorna var min absolut svagaste gren under Tjejklassikern, men jag är grymt glad, och stolt, att jag ändå tog mig igenom de där tre milen i uppkörda spår på ett par alldeles för långa längdskidor. 

Upplevelsen nu i Sälen var betydligt trevligare, men någon äkta skidtjej blir jag nog aldrig. Jag och min svägerska njöt av vackra omgivningar och fina spår. Det var första konditionspasset sedan lillan föddes, så jag tog det ganska lugnt och försökte känna efter hur mycket kroppen klarade av. Vi slutade med humöret på topp efter 4 km i spåren, det kändes lagom. Jag kan nu efteråt konstatera att min kondition är tokdålig, och att styrkan är long gone. 2015 får bli året då jag ska jobba för att hitta tillbaka till min toppform. Ett steg i taget!

Sol, snö och skidor. Det var ett tag sedan sist!

Friskis & Svettis

Julia pustar ut efter sitt gympapass. (Hejarklacken ser nöjd ut.)

Kan det möjligtvis vara så att jag gradvis håller på att bli en Friskis & Svettis-tjej? I så fall är det Julias förtjänst. Under de senaste 10 dagarna har vi haft anledning att hänga på FS inte mindre än tre gånger på grund av, eller tack vare, Jullan. Två fredagar i rad har jag och hon varit på miniröris tillsammans med förskolan, föräldrarna har också fått byta om och hänga på. Och, idag hade en av Julias förskolekompisar "gympakalas" på FS, med egen gympaledare och allt. Perfekt att få springa av sig innan tårta och skattjakt!

Lokalerna är jättefräscha, och det är löjligt nära - det tar mig högst 5 minuter att gå. Det var ca 10 år sedan jag senast hade ett medlemskort på Friskis. Är det måhända dags snart igen!? Jag längtar ju efter att träna, och gruppträning kan vara precis vad jag behöver när motivationen tryter. Jag får vänta tills när jag är klar med PT-online racet och se hur det känns då. Först och främst ska jag fira att jag strax är klar med nivå 2 på "Mammamageappen"... Ett steg i taget!

Toppform goes babyboom

Förra året uppfyllde jag ett länge efterlängtat mål - genomförandet av en Tjejklassiker. Utan mina vapendragare Challe och Louise hade det inte alls varit samma upplevelse, jag är så glad att vi gjorde det ihop! I samband med att vi anmälde oss till loppen startade vi den lilla Facebook-gruppen "Toppform", en grupp där vi fortfarande hörs i stort sett dagligen för att peppa varandra vad gäller träning, mathållning, och livet i övrigt. Eller ska jag skriva "liven"...?

För efter genomförandet av Tjejklassikern väntade tydligen nya utmaningar för oss alla tre:

Från vänster, Louise (v. 22), Challe(v. 36) och så jag (plus 3 veckor! :) 

Jag var först ut, lagom till jul är det dags för Challe, och någon gång i vår är det Louises tur. Och för L blir det dubbelt upp i form av tvillingar, tjohooo! Vi hade en liten reunion förra helgen och passade på att fota oss (sorry för dålig bildkvalitet, skyll på min iPhone). När vi träffas snackar vi i stort sett alltid träning på ett eller annat sätt. En halvklassiker lockar oss allihop, men först är det fokus att bygga upp våra kroppar efter den påfrestning det faktiskt innebär att vara gravid. Själv har jag börjat så smått med mammamageappen, och kommer snart att köra igång med PT Online. Med tre barn finns inte riktigt tiden att ta sig till gymmet, i vart fall inte än, så för mig kommer det att vara hemmaträning som gäller ett tag framöver. Toppform 2015, ska vi säga så!?