Britney Spears och hennes näsa

Skärmdump från mitt Instagramkonto.

... eller vems näsa är det egentligen? För inte sjutton såg hennes näsa ut så där när hon slog igenom, den goda Brittan. Retuschering eller operation? Både och förmodligen. Det här med plastikoperationer alltså. Det är en märklig företeelse. För någonstans har ju vi människor alltid strävat efter att vara snyggare än vad vi är "au naturel". Det är knappast något nytt. Men det tar nya höjder hela tiden. Plastikoperationer, botox och andra skönhetsingrepp verkar idag ha förflyttats från kändisbubblan till att även vara en del av "vanliga" människors vardag. I går expedierades jag av en tjej i en klädaffär som såg ut som en parodi på sig själv. Stoooora läppar, ännu större tuttar, extensions, fransförlängning från månen och tillbaka, och absolut botox. Alltså, varför?

Men visst, jag är absolut inte opåverkad av idealen själv. Min uppfattning om "ingrepp" har ändrats radikalt bara de senaste åren. Från att ha varit totalt anti slås jag då och då av tanken på att "återställa" BH-innehållet någon gång. Och jag inser ju att jag har blivit hjärntvättad (?) av min omgivning. Varje dag, lite i sänder, påverkas vi av media/tv/tidningar - och till slut står vi där med en uppfattning som är vems? Min? Jag vet faktiskt inte längre. För det här med åldrande är ju faktiskt något högst naturligt. Jag inser ju rent logiskt det orimliga i att nu, tre ammande barn senare, vilja ha samma utseende på brösten som när jag var 19 år. Och vad skulle det ge för signaler till mina döttrar? "Mamma är inte nöjd, men det fixar jag till. Allt går att fixa med lite pengar... Jag kommer att bli JÄTTELYCKLIG av ett par nya tuttisar." Nja, kanske inte.

Hur tänker ni? Har ni ändrat uppfattning genom åren, eller står ni fast i er övertygelse - vilken den nu må vara?

Alla dessa män.

2006, någonstans i Tyskland.

I dag var jag på en jobbrelaterad utbildning, som var jätteintressant på alla sätt och vis. Det där med att socialisera mig på raster/lunch kan jag dock leva utan just nu, men riktigt så lätt kommer man inte undan. Under lunchen delade jag bord med två kvinnor som snabbt kom in på samtalsämnet "män". Jag fick lära mig att männen tydligen har skapat det mesta som är ont i vår värld: krig, religion och.. ja ungefär så gick snacket. Själv var jag lite för trött för att ge min in en diskussion, men tänkte desto mer. Jag är mestadels ganska glad över att det finns män, livet hade (med vissa undantag) varit ganska tråkig utan dem. Extra glad är jag förstås över min egen man, som jag får dela mitt liv med. Visst finns det saker han kan bli bättre på, men jag är knappast perfekt själv. Och det är väl så det ska vara. Vi kan alla, och då menar jag alla, sträva efter att bli bättre på alla plan. Det är liksom det livet går ut på om ni frågar mig. Tack och god natt!

#otillräcklig

I dag har jag spenderat lunchen genom att surfa runt på Aftonbladets nya kampanjsida #otillräcklig. Det skrämmer mig, fenomenet att så många i dagens samhälle mår så dåligt. Vi har "aldrig haft det så bra som idag" - samtidigt har vi aldrig haft så många sjukskrivningar orsakade av psykisk ohälsa. Diskussionerna omkring mig handlar ofta om det där "duktiga flicka"-syndromet (eller "duktig pojke" för all del). Man ska kunna allt, tycka rätt, tänka rätt, vara rätt. Eller vänta förresten, vem avgör egentligen hur jag ska och inte ska vara? Det är väl egentligen ingen mer än jag som ställer kraven på mig själv? Eller? I dagens informationssamhälle flödar dagligen uppdateringar av alla slag i form av bilder/texter förbi på och av personer som jag ser upp till. Såna som kan. Såna som vet. Såna som gör. Det är väl klart att jag vill vara som dem! Helst vill jag paketera alla de där fantastiska människorna och skapa en ny über-Annika. Och någonstans där och då kommer den där konstiga känslan av otillräcklighet krypande. Att jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att bli som dem. Att jag inte duger. Att jag inte kan. För många lägger sig de där tankarna som en våt filt över livet, och det är svårt att hitta tillbaka till känslan av att duga precis som man är.

Samtidigt kan jag tycka att det är en fantastisk gåva att hitta personer (både sådana man känner och sådana i cyberspace) att inspireras och imponeras av. Det kan ge en rejäl knuff framåt, få en att utvecklas och framför allt, att lämna sin egen bekvämlighetszon. Det gäller bara att hitta den berömda balansen.

Själv lider jag av en ofrånkomlig flyktkänsla varje gång saker och ting (läs jobb) börjar bli stressigt och kännas övermäktigt. Då vill jag resa bort, långt bort. Lämna alla papper på skrivbordet och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet ju innerst inne att det i de allra flesta fall ordnar sig i slutändan. I stundens hetta är det dock svårt att tänka logiskt. Det är där och då jag behöver plocka fram hashtag #tillräcklig...

Hur resonerar ni kring det här?

En känsla av att duga som man är. Att vara #tillräcklig.

Barn & Aktiviteter

Julavslutning på Pysslingkören! Julia spexade mer än hon sjöng.

Det här med barn och aktiviteter är ett kapitel för sig. Jag är övertygad om att vi som föräldrar noggrant måste avväga hur mycket den där vågskålen som kallas vardag klarar innan den tippar över. Skapar aktiviteterna, parallellt med förskola, för "mycket" stress för våra barn, för oss föräldrar, för oss som familj? Jag var ganska loj vad gäller aktiviteter som nybliven mamma, och tyckte att babysim, barnrytmik och andra aktiviteter mer kändes som en press än något roligt. Jag lyssnade på mina äldre syskon som tipsade mig om att ta det lite lugnt, hämta/lämna/skjutsa/trixa skulle komma tids nog, vare sig man ville eller inte.

Och jo, så blev det såklart. Visar barnen tydligt intresse för någon typ av aktivitet tycker jag definitivt att detta ska uppmuntras. Sebbe föddes i princip med en boll vid fötterna, och att uppmuntra hans bollintresse var en självklarhet. Här i Huddinge kan barnen börja fotbollsskola redan som 4-åringar, och när säsongen drog i gång var Sebbe en av de första på plats. Nu har han spelat i ett år. Smärtfritt? Nja. Han börjar fortfarande att gråta varje gång någon i motståndarlaget gör mål. (Han är en väldigt dålig förlorare, undrar just varifrån han har fått det? Ledtråd = inte från mig.)

Mer då? Båda våra barn har alltid älskat musik och att sjunga, så när vår vän Ninni startade upp en barnkör i Haninge var vi snabba med att anmäla barnen. Det är en bit att köra, och inte helt optimalt för två arbetande föräldrar när kören börjar kl. 17 en tisdag på helt andra sidan stan. Men, det är så värt det. Barnen älskar att vara där.

Sebbe, 5 år, kör alltså två aktiviteter i veckan. Julia, 3,5 år, har en. Lagom, för lite, eller för mycket? För vår familj känns det precis alldeles lagom. Hur gör ni andra?

Håriga armhålor

I fredags kväll var jag på revy på Wendelsbergs folkhögskola. Ni vet, sistaårselever på Teater/Dans/Musiklinjen som briljerar i sina nummer så att det står härliga till. Ett tjugotal elever, varav 4-5 killar och resten tjejer. Tjejerna var som "estet"-tjejer är mest. Modellsnygga, talangfulla, oblyga - och redo att ta världen med storm. Flera av tjejerna gjorde extra intryck på mig. Speciellt en av dem, en mörkhårig skönhet som ägde scenen. En bit in på revyn stelnade jag till. Hon, tjejen, dansade in med armarna i skyn - och en rejäl buske under varje armhåla. Min första reaktion? "Men hjälp, hon har alltså inte rakat sig under armarna?" Och så satt jag där, resten av föreställningen, och försökte smälta mina egna reaktioner. "Samhället" har färgat mig så oerhört starkt. Ett helt naturligt tillstånd, hår under armarna, har för mig blivit onaturligt. Den enda "naturliga" tjejen på scen är alltså den som får mig att haja till!? (Och ja, det kan tilläggas att flera av killarna på scenen var renrakade under armarna.)

Och i lördags var det dags igen. Under en microsekund på bästa sändningstid blottar Nour El Refai sina håriga armhålor på Melodifestivalen. Vad jag gör? Buffar på Tobias och säger, "SÅG DU?" - som om hon hade stått där med rumpan bar. Nours orakade armhålor skapade en folkstorm i sociala medier, se ett utdrag från Twitter nedan. Nours svar på uppståndelsen? - "Det växer ut där. Det var inte jag som kom på det. Det är evolutionen."

Jag älskar Nour, och jag skäms över mig själv. På riktigt. Hur tänker ni kring det här? Reagerar ni sådär politiskt korrekt "jaha, det är väl inget konstigt med hår under armarna"? Berätta, jag är uppriktigt nyfiken!

Från Supersnippan via Facebook.

Internationella flickdagen

På Plans initiativ är 11 oktober nu en av FN:s internationella dagar. Flickors rättigheter ignoreras varje dag, och 1 av 3 (!) flickor nekas rätten till utbildning.

Jag är så glad att jag föddes här i Sverige, in i en familj med föräldrar som uppmuntrade mig och mina syskon att studera vidare. Och nu har jag alltså en flicka själv. En flicka som har all världens förutsättningar att studera vad hon vill och gifta sig med vem hon vill. En självklarhet kan tyckas, men för många flickor ser verkligheten annorlunda ut.

Vill du också hjälpa till i Plan Sveriges arbete att utbilda varje flicka? Sms:a Flicka till 72910 för att skänka 50 kr, eller bli fadder.

Vårt semesterupplägg

Phuket, mars 2012.

Den här sommaren bestämde jag och Tobias oss för att testa ett nytt semesterupplägg. För att vi skulle maximera ledigheten delade vi helt enkelt upp tre av semesterveckorna. Första veckan åkte jag och barnen själva ner till min familj i Blekinge. Tobias stannade kvar i Stockholm och roade sig med det han gillar alla mest. Alltså, att spela golf, och... golf och så, just det, ännu mera golf. Det här varvades såklart med Film/Fifa-kvällar och kanske en och annan tennis. Han behövde inte känna något dåligt samvete över att han spenderade hela dagarna ute på golfbanan, eftersom det var "hans" vecka.

Andra veckan kom han ner till Blekinge och vi hängde hela familjen i skärgården tillsammans med barnen och alla släktingar. Tobias och jag passade också på att ta en weekend till Köpenhamn. Barnen stannade mer än gärna kvar hos alla kusiner och mostrar.

Tredje veckan var det "min" vecka. Tobias och barnen åkte tillbaka till Stockholm, och jag stannade kvar i Blekinge för att göra det som jag gillar allra bäst. Alltså, hänga med syskon och familj. Jag sov ända till kl 10 (!), åt choklad till frukost och flingor till lunch (jodå, det får man när man har egen semester) och var uppe alldeles för sent på kvällarna. Efter en dryg vecka är jag nu fulltankad på syskonenergi, och vill inget hellre än att träffa min egen lilla familj. Om några timmar möts vi upp i Göteborg, där Tobias familj bor. Därifrån åker jag och Tobias vidare till en snabbvisit i Schweiz.

Både jag och Tobias är helnöjda med vårt semesterkoncept. Vi har fått lite olika reaktioner från omgivningen. Vissa tycker att det är en jättebra idé, andra tycker att semestern är till för att vara tillsammans. Det man får komma ihåg är att jag, Tobias och barnen nyligen är hemkomna från ett halvår tillsammans i Thailand. Hade jag bara haft tre veckors semester är jag inte helt säker på att jag hade lagt upp det så här. Vi får se hur det blir nästa sommar. Hur ser era semesterupplägg ut?

The new generation

Ja, vad säger man? Sebbe hanterar min iPhone bättre än vad jag gör! Jag tycker utvecklingen med teknik och barn är både spännande, och skrämmande. Jag vill ju inte att mina barn ska prioritera att lägga pussel på telefonen istället för att plocka fram riktiga träpussel från bokhyllan. Jag vill heller inte att de ska välja att sitta inne och spela när det är strålande sol ute. Svår avvägning, hur hittar man balansen? Hur gör ni?

Fikatider HEJ HEJ Fikatider!

Att äta tårta eller inte, det är frågan.
Juni 2007.

Sommar, semester och... fika. Det hör liksom till. Glass i solen, fikapaus i skuggan, rundor till kiosken för att köpa smågodis, jordgubbstårta på landet, myskvällar med snacks - det tar liksom aldrig slut. Hela sommaren brukar vara en enda lång prövning för mig. Hur GÖR man för att hitta en bra balans? Några tips?

Genus-förvirring

HON har ständigt en blåtira i ansiktet, och HON går gärna klädd i fotbollsdräkter och blå skor.

Följande är hämtat från Wiktionary:

hen (henom, hens)

1. (mindre vanligt) han/hon; könsneutralt personligt pronomen i tredje person singular nominativ
   

   Om en elev vill överklaga ett betyg bör hen först vända sig till rektor.

Alltså, kalla mig gärna konservativ, mossig och omodern. Första gången jag hörde ordet "hen" skrattade jag, men nu är jag mest förvirrad. Varför inte kalla en flicka för "hon", och en pojke för "han"? Och förstå mig rätt här. Vi bemöter våra barn relativt neutralt, sett från genus-perspektiv. Vi uppmuntrar vår dotters vilda lekar, som ofta är vildare än storebrors, och blåmärken på henne är mer regel än undantag. Ofta går hon klädd i Sebbes fotbollsdräkter, och på hennes fötter hittar ni blå foppa-tofflor som hon fått ärva av sin kompis Charlie. Men kan någon förklara för mig varför vi skulle kalla Julia för "hen" istället för "hon"? Jag förstår det helt enkelt inte.

Och när jag ändå håller på, vem bestämde att "hen" skulle böjas till "hens"? Det är JÄTTE-diskriminerande om något, eftersom ordet "hens" är mycket mer likt "hennes" än "hans". Det hade varit mycket mer politiskt korrekt att böja ordet till "hins" eller "huns". Eller?

Strömavbrott

Idag var det strömavbrott, igen. Det börjar nästan bli en frågesport här, att lista ut när elen kommer brytas, och hur länge. Så, alla ni som tycker att bloggen innehåller för mycket av det goda - en av sakerna som är mindre bra här nere är alla strömavbrott. Men, med tanke på att el-ledningarna ser ut som de gör kanske det inte är så konstigt att elen funkar lite si och så.

Önskar jag kunde visa en bild på killarna som jobbar med el-ledningarna. Det är galet, de liksom halv-hänger på stegar tillverkade av bamburör och rep, högt upp i luften, utan säkerhetslinor. Så går det till i Thailand, mina vänner! (Arbetsmiljöverket i Sverige skulle få spelet, och genast tillsätta en utredning om huruvida det verkligen får gå till så där. Och vips, några år senare, skulle det lagstiftas om att det verkligen inte får gå till så, och voilà, så skulle både bambustegar och rep förbjudas. Bra eller dåligt?)

Favoritbarn?

Jag, far & Tina,
Karlskrona 2007

Blir lika glad varje gång jag går förbi Tinas kylskåp och ser den här bilden. Far omringad av 2 av sina 5 (!) döttrar. Tina och jag hade en intressant diskussion igår kväll, om huruvida våra föräldrar och vi själva har något "favoritbarn", och om man kan älska sina barn olika mycket. Känslig fråga. Jag själv är övertygad om att det alltid kommer finnas ett unikt band mellan det äldsta barnet i familjen och dess föräldrar. Kanske inte sagt att man älskar sitt förstfödda barn mer, men definitivt på ett annat sätt än ev syskon som kommer efter. Vad tror/tycker ni?