Att gå tillbaka tre år i tiden

Jag håller på att kika igenom en massa gamla kort för att en gång för alla framkalla bilder till Julias och Nellys album. Sebastian har två stycken, scrappade i bästa pysselanda, med massor av text och fina foton. Det märktes att jag bara hade ett barn och mycket tid om dagarna... Mina fotomappar är, tro det eller ej, prydligt organiserade efter år och månad. I oktober för tre år sedan såg mitt liv ut ungefär så här:

Badminton! Åh, jag saknar verkligen kvällarna i badmintonhallen. Just nu är det riktigt risigt på träningsfronten överlag. Men, det finns storslagna planer inför framtiden, håll ut!

Kändismingel! I början av min "bloggkarriär" blev jag eld och lågor när jag fick blogginbjudningar till lyxiga event där man träffade KÄNDISAR - här min namne Annika Duckmark. (Och ja, det står en lättklädd tjej i bakgrunden, vilket i sig är märkligt. Här var vi på något slags jubileum för en underklädesaffär där någon kom på den briljanta idén att ha livs levande underklädesmodeller så att man kunde se hur kläderna såg ut på en riktig kvinnokropp.) Numera håller jag mig mest till resemingel.

Brunchbjudningar! Huset vi hyrde i Stuvsta var som byggt för bjudningar av olika slag. Jag älskar att äta brunch, gärna i sällskap av goda vänner.

Utelek! Att ha en stor altan och trädgård var fantastiskt. Det var bara öppna dörren och låta barnen springa ut på baksidan och röja loss. Vilka miniknattar, tänk att de har varit så små.

Tillbaka till verkligheten

Och det är ingen dålig verklighet som väntade mig hemma i Nynäshamn. Jag har varit i från de här blonda stjärnorna i nästan en vecka, och längre än så vill jag inte vara borta. Trots allt som händer omkring oss så fortsätter vardagen på något konstigt sätt, med jobb, förskola och snabbmakaroner... Det är blandade känslor att komma "hem" när man har varit "hemhemma". Jag och mina syskon har haft en fin vecka hemma tillsammans med mina föräldrar. Mamma fick permission igår också, så vi passade på att "bara vara". Lagade god mat, tände en massa ljus, pratade... I morgon bitti rullas mamma in för en operation som kommer att pågå i många, långa timmar. Jag hade velat vara där när hon vaknar, men känner mig trygg med att mina andra syskon kommer att vara där för att stötta och hjälpa till. Nu finns det inte så mycket annat att göra annat än att vänta och höra vad läkarna säger. Usch och fy, livet alltså. Så oförutsägbart.

Glöm för allt i världen inte bort att leva livet fullt ut, varje dag! Ta chansen när den kommer, och låt de där drömmarna du drömmer bli verklighet. Nu får det räcka med floskler för stunden - jag ska gå och pussa på mina sovande barn (igen).

Årsredovisning 2014, Del II

Så kom vi till den andra delen av mitt 2014. (Läs första delen här.)

Juli
En intensiv jobbvecka i Almedalen kulminerade med att Lars Ohly twittrade och länkade till min blogg. Aldrig har jag haft sådana bra läsarsiffror som den dagen! Fyra av fem systrar körde en efterlängtad heldag i Stockholm. Jag, Tobias och barnen åkte hem till sommarparadiset på Sturkö och frossade i bär. Vi tillbringade ytterst lite tid i vårt nya hem i Nynäshamn, men njöt de få dagar vi var där. Min syster Mimmi firade sin 40-årsdag genom att bjuda oss syrror på en lyxhelg på Varberg Asia Spa. Vi njöt av lata sommardagar på både Orust och Sturkö - där barnen lekte loss på Barnens gård.

Systrarna Sisters gör Stockholm.

Augusti
Barnen fick nya cyklar och älskade dem, vi firade Julias fyraårsdag, tog det sista sommardoppet på Muskö och jag började jobba igen. I mitten på augusti var det dags för årets fest när min lillebror gifte sig med sin Sara. Sebastian blev stor och började förskoleklass på Viaskolan. Månaden avslutades med att jag var med och arrangerade ett lyckat Stockholm Travel Massive.

Världens finaste sensommarbröllop!

September
Magen växte i stadig takt och jag började räkna ner dagarna till förlossningen. Vi gick och röstade, jag åkte på tjejhelg i Norrtälje och njöt av att bli ompysslad av mamma några dagar innan hon åkte till Rom.

Från vänster till höger, vecka 33-35

Oktober
Jag jobbade min sista dag och gick på föräldraledighet, och påbörjade nu den långa väntan på lillasyster. Vi körde igång med nya matvanor och firade Sebastians födelsedag i dagarna tre. Till slut satte värkarna igång, och den 20 oktober klockan 22:30 gjorde lillan entré och stal våra hjärtan från första sekund.

En veckas perfektion.

November
Vänner och familj vallfärdade från när och fjärran för att se vårt nya lilla underverk. Jag och barnen kunde inte hålla oss längre, utan tjuvstartade julen. Och resten av tiden? Då satt jag i mitt soffhörn och ammade. Sen ammade jag lite till.

Helt plötsligt var det tre barn i köket när vi julstökade!

December
Vi dukade upp för adventsmys, firade lucia med barnen och jag gick all-in med hemmafrugrejen. Jag tog med lillan in till stan och träffade mina kollegor på årets julbord. Lagom till julstöket skulle köra igång på riktigt drog hela familjen till Sälen där vi firade jul i vykortvackra omgivningar med mjuk snö som ramade in perfektionen. Barnen glänste i skidbackarna, och själv tog jag mina första stavtag sedan Tjejvasan. Vi kom hem lagom till vår sjuåriga bröllopsdag och firade in det nya året tillsammans med vänner här hemma i Nynäshamn.

Julaftonsmorgon i Sälen.

Och 2015? Året började på sämsta tänkbara sätt med ett hemskt och oväntat besked. Nu hoppas vi på det bästa möjliga för resten av året.

Favoritbild

Thailand, 2012.

Det finns vissa foton som betyder mer än andra. Det här är en av mina favoritbilder alla kategorier. Två av dem jag älskar mest, på ett ställe som betyder mycket för vår familj. I dag tänker jag extra mycket på min egen far - och vilket stöd han alltid är och alltid har varit. Jag är så tacksam över att jag har haft hans och mammas starka och trygga händer att hålla i genom min resa i livet. Jag hoppas och tror att mina barn ska känna likadant.

Hoppfullt

Nynäshamns beach á la november. Eller inte. (Koh Mook 2012)

Några anledningar för mig att känna hopp om livet, trots att vi nu befinner oss i ett grått och trist november:

1) Min iPhone verkar ha klarat sitt dopp i toalettstolen utan större skador!
2) Jag var helt övertygad om att det var torsdag idag, vilket innebär att jag har "vunnit" två dagar.
3) Godisintaget har sedan i söndags legat på noll. (Tro det eller ej.)
4) Den stora laddningen linssoppa jag kokade till lunch innebär att jag slipper lunchångesten fram till helgen.
5) Jag vaknade till strålande sol och hade energi att gå en hel timmes promenad nere vid havet med lillan i vagnen.

"Vad väntar folk på?"

Fick en bild skickad till mig av storebror igår, som han i sin tur hade snappat upp på Facebook. Hon verkar klok, den där Greta. (Och bror min också för den delen.)

En alldeles ovanligt vanlig måndag.

Ovanligt vanlig, jo, det får man väl ändå kalla den. Min första måndag hemma utan "måsten" på väldigt, väldigt länge. Fast saker på listan fanns definitivt att pricka av. En av roligheterna (?) var att ringa Försäkringskassan för att påminna mig om alla snåriga regler gällande föräldrapenning. Varför, varför, ska de envisas med att göra allt så krångligt!?

Tvättmaskinen har också gått varm hela dagen, i tvättstugan hänger nu rad på rad av pyttesmå kläder i strl 56. Det är värsta nostalgitrippen att gå igenom alla Sebbes och Julias gamla plagg, till varje liten body finns det något minne kopplat. Lillasyster lär få gå i en hel del ärvda kläder, men jag tror inte att hon misstycker.

Jag har också hunnit läsa ut en bok och fixa HEMLAGAD OCH GOD mat till mig och barnen. Det var inte igår. Jag är så evinnerligt trött på halv- och helfabrikat och ser fram emot att ta itu med maglagningen på riktigt framöver.

Ja, ni förstår. Fullt upp med livet, som ser bra mycket annorlunda ut idag än i fredags, då jag stressade iväg till min sista arbetsdag på ganska så länge. Nu fattas bara själva bebisen...

Älsklingsarmbandet från Miami är numera trasigt, men ligger i en låda och påminner mig då och då om att leva livet fullt ut.

Alla dessa män.

2006, någonstans i Tyskland.

I dag var jag på en jobbrelaterad utbildning, som var jätteintressant på alla sätt och vis. Det där med att socialisera mig på raster/lunch kan jag dock leva utan just nu, men riktigt så lätt kommer man inte undan. Under lunchen delade jag bord med två kvinnor som snabbt kom in på samtalsämnet "män". Jag fick lära mig att männen tydligen har skapat det mesta som är ont i vår värld: krig, religion och.. ja ungefär så gick snacket. Själv var jag lite för trött för att ge min in en diskussion, men tänkte desto mer. Jag är mestadels ganska glad över att det finns män, livet hade (med vissa undantag) varit ganska tråkig utan dem. Extra glad är jag förstås över min egen man, som jag får dela mitt liv med. Visst finns det saker han kan bli bättre på, men jag är knappast perfekt själv. Och det är väl så det ska vara. Vi kan alla, och då menar jag alla, sträva efter att bli bättre på alla plan. Det är liksom det livet går ut på om ni frågar mig. Tack och god natt!

När jag blir stor...

... ska jag bli sådär härligt pysslig som Underbara Clara, mitt hus ska dekoreras med stilleben matchade i fina lugna pastellfärger, och så ska barnen bara serveras ekologisk mat och vara mest glada hela tiden.

Men fram tills dess kommer livet sannolikt att fortsätta ungefär som just den här tisdagen. Det vill säga en vänlig men bestämd tillsägelse från förskolefröken att Julias regnjacka inte håller måttet, micrade snabbmakaroner och falukorv till middag (gårdagens rester), och ett allmänt kaoshus - utan tillstymmelse av vackra stilleben.

(Fotot är taget på baren som min syster Mimmi fixade ihop i ett nafs inför lillebrors bröllop. Mimmis gener hoppade tydligen över mig.)

Tacksam.

Berlin 2009. Foto: Monnah

Det finns många saker att vara tacksam över, det får jag inte glömma bort mitt i all den där vardagsstressen. I dag är jag extra tacksam över att

• Jag fick chansen att träffa min extrasyster från Berlin i helgen som gick (trots att vi i bröllopsbestyren inte fick särskilt mycket tid att prata.)
• Min fina vän L ringde och kollade läget. 
• Sebastian verkar ha haft en helbra första träning med nya fotbollslaget. 
• Dagens möte med ett par representanter från Regeringskansliet gick bra. 
• Pannkakorna blev goda.
• Julia steg upp alldeles frivilligt.
• Tobias skjutsade mig till Årstaberg, vilket sparade in 40 minuters trist restid.
• Bebisen lever rövare i magen.
• Det är fredag imorgon!

#otillräcklig

I dag har jag spenderat lunchen genom att surfa runt på Aftonbladets nya kampanjsida #otillräcklig. Det skrämmer mig, fenomenet att så många i dagens samhälle mår så dåligt. Vi har "aldrig haft det så bra som idag" - samtidigt har vi aldrig haft så många sjukskrivningar orsakade av psykisk ohälsa. Diskussionerna omkring mig handlar ofta om det där "duktiga flicka"-syndromet (eller "duktig pojke" för all del). Man ska kunna allt, tycka rätt, tänka rätt, vara rätt. Eller vänta förresten, vem avgör egentligen hur jag ska och inte ska vara? Det är väl egentligen ingen mer än jag som ställer kraven på mig själv? Eller? I dagens informationssamhälle flödar dagligen uppdateringar av alla slag i form av bilder/texter förbi på och av personer som jag ser upp till. Såna som kan. Såna som vet. Såna som gör. Det är väl klart att jag vill vara som dem! Helst vill jag paketera alla de där fantastiska människorna och skapa en ny über-Annika. Och någonstans där och då kommer den där konstiga känslan av otillräcklighet krypande. Att jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att bli som dem. Att jag inte duger. Att jag inte kan. För många lägger sig de där tankarna som en våt filt över livet, och det är svårt att hitta tillbaka till känslan av att duga precis som man är.

Samtidigt kan jag tycka att det är en fantastisk gåva att hitta personer (både sådana man känner och sådana i cyberspace) att inspireras och imponeras av. Det kan ge en rejäl knuff framåt, få en att utvecklas och framför allt, att lämna sin egen bekvämlighetszon. Det gäller bara att hitta den berömda balansen.

Själv lider jag av en ofrånkomlig flyktkänsla varje gång saker och ting (läs jobb) börjar bli stressigt och kännas övermäktigt. Då vill jag resa bort, långt bort. Lämna alla papper på skrivbordet och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet ju innerst inne att det i de allra flesta fall ordnar sig i slutändan. I stundens hetta är det dock svårt att tänka logiskt. Det är där och då jag behöver plocka fram hashtag #tillräcklig...

Hur resonerar ni kring det här?

En känsla av att duga som man är. Att vara #tillräcklig.

Jag anar helg!

Det absolut värsta min lillebror vet är selfies. Hans, den här tillägnar jag dig. 

Jag är nyss hemkommen från en trevlig middag med jobbet. Vi har dessutom en jätterolig helg framför oss med middagar fredag, lördag och söndag. Barnvakt både fredag och lördag, plötsligt händer det! För övrigt vill jag hylla min yngsta syster. Hon hade sms:at till Tobias och undrat om hon skulle flyga ner från Umeå (!) över helgen för att vara barnvakt så att vi kunde fira alla hjärtans dag. Förstår ni vilken grej? Nu hade vi redan ordnat barnvakt på annat håll, men bara vetskapen om att hon erbjöd sig. Hon är fantastisk den tjejen. Det finns ingen i hela världen som hon. Sen, när mina egna barn är äldre, ska jag verkligen komma i håg att erbjuda mig att sitta barnvakt då och då till trötta mitt-i-livet-småbarnsföräldrar. Påminn mig om jag glömmer!

Visdomsord

Känner ni till Regina Brett och hennes lista om "45 life lessons"? 2006 skrev hon en kolumn i tidningen "The plain dealer". Regina har tecknat ner en lista med 45 saker som livet har lärt henne - här har ni mina favoriter:

1. När du tvivlar, ta bara nästa lilla steg.
2. Ditt jobb kommer inte att ta hand om dig när du är sjuk. Dina vänner och din familj kommer att göra det.
3. Livet är för kort för att slösa bort det på att hata någon.
4. Slut fred med ditt förflutna så att det inte förstör din framtid.
5. Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad deras livsresa handlar om.
6. Det är aldrig för sent att bli lycklig, men det är upp till dig, ingen annan.
7. Ingen annan än du själv styr din lycka.
8. Dina barn får bara en barndom.
9. Vad andra tänker om dig har du inget med att göra.
10. Tro på mirakel.

Resten av listan hittar du med svensk översättning på Wellness-Julias blogg.

Sommar 2012.

Live your life!

Cornwall, England. Augusti 2013.

Mitt absoluta favoritarmband gick sönder för ett tag sedan, lädret var alldeles utslitet efter att ha hängt med mig under flera år. Armbandet, som jag köpte i Miami, bar jag alltid med mig, som en påminnelse att aldrig glömma det som är viktigt - att leva livet! Inte då, inte sen, utan just här, just nu. Det är så lätt att glömma det i vardagskarusellen som man åker runt i. Just i kväll fick jag en glad nyhet, och känner därför att jag just nu lever livet i allra högsta grad. (Och det trots, eller kanske just därför, att det är måndag!)

Pausbild

"Det är mycket nu". Ni vet, vissa dagar/veckor/månader svischar förbi i rasande tempo, och mitt i allt står man och kliar sig i huvudet. Funderar på i vilken hög man ska börja. Knapprar på datorn, funderar över stora livsval, och konstaterar än en gång att tiden inte riktigt räcker till. Men det finns såklart många ljuspunkter också. Som den på bilden till exempel. (Den i orange tröja och två ben, om ni undrar.)

Resan till alltings början

Blå moskén, Istanbul.

"Krama dina barn", det var rådet jag fick under gårdagen, av en mor vars dotter gått bort i cancer. I morse möttes jag av beskedet att Kristian Gidlund somnat in, även här hade cancern obarmhärtigt plöjt fram. Dagen kom alltså till slut, då världen miste en ordmakare vars tomrum ingen kommer att kunna fylla. Jag har följt Kristian Gidlunds blogg "i kroppen min" under en lång period. Hans förmåga att sätta ord på tankar och känslor kan inte beskrivas annat än genialisk. Ett tomrum lämnar han, denna dalmas som har berört så många. Hans visdomsord från sommarens sommarprat i P1 är värda att upprepas: "Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga ja. Våga säga nej. Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta." För Kristian har tiden kommit för "resan till alltings början". Mina tankar går i dag till Kristians familj, som nu får leva med saknaden. 

"Krama dina barn"

I dag pratade jag med en kvinna som alldeles nyligen förlorade sin dotter i cancer. En av de sista sakerna hon sa innan vi skildes åt var "Krama dina barn". Hon berättade om alla de där sakerna man bara tar för givna, och inte saknar förrän de inte finns där längre. Hon påminde mig om att ta tillvara på tiden med mina små. Den tiden kommer aldrig igen.

Jag grät en skvätt och tänkte på hur orättvist livet kan tyckas ibland. Och så tänkte jag på mitt eget liv, mina prioriteringar, och hur gärna jag vill att dygnet skulle innehålla fler timmar. Livet, och balansen mellan familj och jobb, hur gör man? Just i dag känner jag mest för att ta med familjen till Thailand igen, och njuta av friheten det innebär att kunna ta dagen som den kommer, utan måsten. Men nu, nu ska jag krama mina barn lite extra, och vara tacksam över varje dag jag får ha dem i mitt liv!

Ännu ett liv

Det sägs att livet både ger och tar. Sjukdomar är en del av livet, det förstod jag för ganska länge sedan. Visst vore det då inte mer än rätt att det finns sjukdomar som inte bara tar, utan också ger? Men nej. Cancer ger ingenting. Cancer tar. Cancer tar liv. Liv som inte förtjänar att tas, liv som som ska levas här och nu. Fullt ut.

I går tog cancern ännu ett liv. Ett tjugosexårigt liv. Alldeles för tidigt, igen. Jag kan inte göra mer än att hålla mina barn lite extra hårt i handen. Stryka deras kinder och viska "jag är så glad att jag har dig". För åh, ni anar inte hur glad jag är att jag har dem. Här, och nu. En mamma ska aldrig behöva begrava sitt eget barn. Aldrig!

Den Stora Latheten

Foto: Mimmi

Officiellt gick jag på semester dagen före midsommarafton, alltså den 20 juni. Strax efter midsommar åkte jag och min syster till Island, för att sedan komma tillbaka till... just det. Den Stora Latheten. I slutet på förra veckan gick jag in i någon slags semesterkoma. Alla de där planerna, på allt som skulle fixas här hemma, de blev snabbt bortprioriterade till förmån för långa, jättelånga, sovmorgnar, och allmänt häng. I förrgår fick jag äntligen ett ryck, och körde tio timmars städning i sträck. Och det var bara toppen på det berömda isberget. Det finns så mycket att organisera, att planera och att åtgärda. Fast... det får nog vänta - kanske till nästa semester. Nu är det sommar, och tid för att umgås med familj och vänner. Jo, så får det bli.

Kristian Gidlunds visdomsord

I dag har jag lyssnat på Sommar i P1 med Kristian Gidlund. Den glada jingeln "Sommar, sommar, sommar..." har aldrig låtit så malplacerad som just före Kristians 90 minuters långa radioprogram. Det finns inte så mycket mer för mig att tillägga, mer än att jag verkligen tycker att du bör lyssna. Ta er tid. Begrunda. Var tacksam för det liv du har fått, och vad du än gör, förvalta det väl! 

Till slut, några av Kristians visdomsord: "Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga ja. Våga säga nej. Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta." Tack Kristian, för att du orkar och vågar dela med dig av ditt innersta. Jag hoppas att din resa till "alltings början" blir allt du önskar, och mer än så.