Att leva här och nu

Nyförlovade, 2007.
Foto: Monnah

Det som skulle bli det bästa året någonsin började med en brant uppförsbacke. På nyårsafton, strax efter det att 2014 hade gått över i 2015, plingade det till på min telefon. Det var min mamma. Jag skummade igenom meddelandet, och minns inte så mycket mer än ordet "CANCER". Jaha. Så mycket för det "bästa året någonsin".

Den senaste månaden har jag blivit smärtsamt medveten om hur viktigt det är att njuta av det man gör, och har, precis just nu. Att inte ständigt gå och tänka på det som väntar sedan. Jag är en person som av min natur längtar framåt. "Bara bebisen kommer...", "Sen när vi åker på semester...", "Om jag bara går ner några kilon så..." Så vadå? Blir livet en dans på rosor? Kommer jag att leva lycklig resten av mina dagar? Nej, jag skulle inte tro det. Hemligheten är förmodligen precis lika enkel som den är svår. Att leva här och nu.

Tolv timmar

... så länge låg hon på operationsbordet igår, mamma. Operationen "sägs ha gått bra", men vad innebär det? Är all cancer verkligen borta nu? Hur ser framtiden ut? Frågorna är många, och svaren från läkarna få. Nu väntar en lång period med sjukhusvistelser och cellgifter, och vi får helt enkelt lära oss att ta en dag i taget.

Jag är glad att mina föräldrar har ett hem vid havet, med den vackraste utsikten som finns. Där får de hämta kraft framöver. Vill åter igen tacka för allt stöd vår familj har fått under den senaste tiden. För att citera min syster Tina från igår:

"My mum has always said that Love begets love. During this long week in hospital and waiting for the operation she has felt love surround her. I am so grateful too see that she has gotten back what she has freely given. After a whole day of surgery she is now in intensive care for the night. Thank you everyone who has shown support by thoughts, prayers, flowers and cards."

Jag kunde inte säga det bättre själv. Tack!

Fyra verktyg för att lyckas 2015

För ett tag sedan köpte jag ett etui som innehöll fyra färgglada anteckningsböcker. Eftersom min inbundna dagbok, inköpt i en smal gränd i Istanbul, numera är fullklottrad med tankar från 2013-2014 är det dags för något nytt. Jag kommer framöver att köra fyra olika spår, i fyra olika böcker (tidigare var allt samlat i dagboken):

1. MÅL OCH DRÖMMAR. Jag och Tobias har fyllt det första uppslaget med en ny treårsplan. Vår gamla "löpte ut" nu vid årsskiftet. Och ja, lillan stod med som en punkt i den gamla planen - dock med ett litet frågetecken bakom.

2. DAGBOK. En klassisk dagbok som i kronologisk ordning redogör för vad som pågår i mitt liv och huvud. Boken kommer väl till pass just nu, då jag och hela min storfamilj går igenom en jobbig period orsakad av sjukdom.

3. BLOGGEN RESFREDAG. Jag har storslagna planer för bloggen, och behöver ibland få ner de där planerna på pränt. 

4. RANDOM THOUGHTS. Tänkvärda citat, goda råd, visdomsord, you name it! Här är det fritt fram att klottra. 

Jag gillar papper och penna. iPhone-anteckningar i all ära, men det känns liksom mer "äkta" så här. Nu när jag har verktygen gäller det bara att ladda med den arbetskraft som krävs för att genomföra alla projekt, drömmar och planer som tar form i anteckningsböckerna.

#otillräcklig

I dag har jag spenderat lunchen genom att surfa runt på Aftonbladets nya kampanjsida #otillräcklig. Det skrämmer mig, fenomenet att så många i dagens samhälle mår så dåligt. Vi har "aldrig haft det så bra som idag" - samtidigt har vi aldrig haft så många sjukskrivningar orsakade av psykisk ohälsa. Diskussionerna omkring mig handlar ofta om det där "duktiga flicka"-syndromet (eller "duktig pojke" för all del). Man ska kunna allt, tycka rätt, tänka rätt, vara rätt. Eller vänta förresten, vem avgör egentligen hur jag ska och inte ska vara? Det är väl egentligen ingen mer än jag som ställer kraven på mig själv? Eller? I dagens informationssamhälle flödar dagligen uppdateringar av alla slag i form av bilder/texter förbi på och av personer som jag ser upp till. Såna som kan. Såna som vet. Såna som gör. Det är väl klart att jag vill vara som dem! Helst vill jag paketera alla de där fantastiska människorna och skapa en ny über-Annika. Och någonstans där och då kommer den där konstiga känslan av otillräcklighet krypande. Att jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att bli som dem. Att jag inte duger. Att jag inte kan. För många lägger sig de där tankarna som en våt filt över livet, och det är svårt att hitta tillbaka till känslan av att duga precis som man är.

Samtidigt kan jag tycka att det är en fantastisk gåva att hitta personer (både sådana man känner och sådana i cyberspace) att inspireras och imponeras av. Det kan ge en rejäl knuff framåt, få en att utvecklas och framför allt, att lämna sin egen bekvämlighetszon. Det gäller bara att hitta den berömda balansen.

Själv lider jag av en ofrånkomlig flyktkänsla varje gång saker och ting (läs jobb) börjar bli stressigt och kännas övermäktigt. Då vill jag resa bort, långt bort. Lämna alla papper på skrivbordet och aldrig mer komma tillbaka. Jag vet ju innerst inne att det i de allra flesta fall ordnar sig i slutändan. I stundens hetta är det dock svårt att tänka logiskt. Det är där och då jag behöver plocka fram hashtag #tillräcklig...

Hur resonerar ni kring det här?

En känsla av att duga som man är. Att vara #tillräcklig.

Deadlines och Dublinresa

Det har varit hur skönt som helst med en ledig långhelg! Just nu är det allra mest hustankar i huvudet på oss här hemma. Vi har hela tiden vetat att flytten kommer att komma förr eller senare. Frågan är egentligen bara hur "förr" vi är beredda att slå till!? Och inte minst vilket område den där flytten kommer ta oss till. Roliga beslut, fast svettiga indeed.

November och december kommer att bli intensiva, det är ju alltid så. Jobbdeadlines in absurdum hopar upp sig, och så har vi alla de där andra sakerna som ska hinnas med innan året är slut. Om 2 veckor tar jag dock en liten paus, sätter mig på planet, och flyger till Dublin. Jag hoppas kunna insupa lite julstämning och kanske handla en och annan julklapp. Det blir fint det!

Hyllning till Kvinnorna

I morgon inträffar den "Internationella kvinnodagen". Det vill jag fira på mitt eget lilla sätt, genom att (utan inbördes ordning) lista tio stycken av de många kvinnor som jag ser upp till. Dessa kvinnor har lyckats göra intryck på mig, de har det där lilla extra som gör att de förtjänar en eloge eller rent av två. TACK alla ni starka kvinnor, som inspirerar mig till att varje dag jobba för att bli en bättre version av mig själv!

Margot Wallström: Ja, säga vad man vill om sossarna (no pun intended), men Margot står i en klass för sig! Hade hon kandiderat som statsminister vet i 17 om jag inte hade konverterat.

Anna Carlstedt: IOGT-NTO:s förbundsordförande, tillika forskare i franska på Stockholms universitet. Om nu Margot fortsätter vägra statsministerposten, tycker jag det är läge för Anna att kandidera. Otroligt kunnig, allmänbildad, och intressant som person. (Och dessutom nykterist. Yeah!)

Cecilia Blankens: Självsäker, snygg, smart, cool och... rejäl på något sätt som jag liksom inte kan sätta fingret på. Dessutom har hon en stil to die for. Japp, jag gillar Blankens.

Hadia Tajik: Hadia blev som 29-åring invald som Norges yngsta minister någonsin. Den norska kulturministern, som är född i Norge av pakistanska föräldrar, gjorde stort intryck på mig då hon gästade Skavlan. Knivskarpa analyser, språkbegåvad, och dessutom utomordentligt sympatisk. När får vi en motsvarighet till Hadia i Sverige?

Lovisa Sandström: Håller på att bli hela svenska folkets PT. Bloggerska, tvåbarnsmor, och verkar ha en vilja av stål. Tack vare "Lofsan" kom jag i gång med min träning på allvar. En förebild, på många plan.

Robyn: Förutom att jag verkligen gillar hennes musik (musikaliskt geni!), gillar jag att hon alltid har kört sitt eget race. Robyn tar ingen skit.

Signhild Arnegård Hansen: Utsågs till "Årets Ruter Dam" 2007. Signhild var mellan 2007-2010 ordförande i Svenskt näringsliv. Hon är beviset på att det som kvinna går att ha familj och dessutom göra toppenkarriär. Det ena behöver liksom inte utesluta det andra. Signhild har alltså 6 (!) barn. Hon och hennes make är även grundare av Lantchips.

Lisa Nilsson: Lisa är... Lisa. Stark kvinna, med mycket integritet. Och så hennes röst - magisk.

Tanja Bergkvist: Fil Dr i matematik (bara det!) och en ständig debattör i genusfrågor. Tanja driver bloggen "Kampen mot fördumningsindustrin", läs den!

Pernilla Wiberg: Tja, Pernilla behöver väl ingen närmare presentation... Vilken kämparglöd, där har jag mycket kvar att lära! Pillan var för övrigt en av mina stora ungdomsidoler.

Två andra starka kvinnor som jag beundrar: mina svägerskor!

Att sätta mål

... jo, jag veeeet! Jag ska snart, mycket snart, sluta skriva inlägg med bilder på skidor och snö (det är ju ändå vår i luften). Men jag kan inte riktigt släppa det där med skidorna, inte än. Bilden ovan tog min syster kvällen innan det var dags att åka till Mora. Då var jag glad och förväntansfull, redo att ta itu med ett av mina livsmål.

För mig är det extremt viktigt, det där med att sätta mål. Jag kan inte bara flyta omkring och låta livet "bara hända". En båt styr inte sig själv. Du väljer båtens riktning, och ser till att styra båten dit du vill. Det må storma, och vara stiltje, men målet är fortfarande detsamma. Jag sätter mina mål enligt en trestegsmodell:

• Treårsplan: jag och Tobias sätter tillsammans upp några övergripande, långsiktiga mål dit vi vill sträva efter som familj.
• Ettårsplan: inför varje nytt år sätter jag mig ned och formulerar ca 10-20 mål jag vill jobba med under året (i kategorier som karriär, familj, intressen, resor etc).
• Månadsplan: någon gång i månaden skriver jag en lista i min dagbok på projekt/mål jag vill jobba med inom en snar framtid (allt från att "rensa garderoben" till att "bli en bättre mamma").

Jag får ofta höra att jag är målmedveten. Det kan vi alla vara, fram med papper och penna, och börja fila på några mål - stora som små. I vilken riktning vill du styra din båt?

Nytt år, nya tag.

Nu får det vara nog! Nog med sjukdomar, nog med alldeles för sena kvällar, nog med (ofrivilligt) utebliven träning, nog med ohälsosam mat, och sist men inte minst, nog med julen. I kväll fick jag äntligen ett ryck och plockade undan alla julgrejer. Det nya året firades ju in redan i måndags. Nytt it is. Med start pronto. Men först, några bilder från dagen då 2012 blev 2013.

Vi firade tillsammans med goda vänner hemma hos oss. Våra gäster fixade både förrätt och huvudrätt. Till förrätt fick vi löjrom och dillbakelse med egeninlagd rödlök och rösti. Nyårslyx.

E och Sebastian såg med skräckblandad förtjusning på fyrverkerierna. 

Underbart är kort. Tänk på alla miljontals kronor som bokstavligt talat går upp i rök över nyårshelgen. Galet när man tänker på det.

Gott nytt år!

När barnen hade somnat fortsatte kvällen, och natten, med lekar i vanlig ordning. Japp, min man är lekmästaren # 1. Han hade gett oss vuxna i uppdrag att förbereda en lek var, för att sedan avsluta med plump. Jag kom hopplöst sist i tävlingen, trots att jag hade hoppats på vinst för i vart fall legobygget på bilden ovan. Ja ja, man kan inte vara bäst på allt. (Vilket jag inte får ihop med det faktum att jag kom sist i alla grenar!?)

***

Och nu? Nu ska jag förbereda en sats detoxmüsli som jag har hittat på Lisas blogg. Bovete får bli symbolen på det här med nytt år och nya tag. Häpp!

Mitt ord för 2013

Inspirerad av min syster, valde jag förra året ett "ledord" som skulle genomsyra mitt 2012. Jag valde "Toppform". Och vet ni vad? Det var det bästa ordet jag kunde ha valt. Under hela året har jag haft det där ordet i bakhuvudet, och det har hjälpt mig att nå dit jag är i dag. Träningen har äntligen, efter alla dessa år, blivit en naturlig del av min vardag. Jag lyckades under sensommaren/hösten springa både Lidingöloppet 15 km och Tjejmilen på tider som jag är nöjd över (fast i år satsar jag på ännu bättre tider, såklart!). Jag har provat nya träningsformer, och hittat nya träningsförebilder. Jag har också själv fått höra att jag har inspirerat andra i min omgivning med mitt mål mot "Toppform", något som gör mig så stolt så att jag nästan spricker!

"Mitt" ord Toppform lever kvar, i allra högsta grad. En av tjejerna jag ska göra Tjejklassikern tillsammans med (vi är ett modigt kompisgäng på tre tjejer som kör i år) döpte vår lilla facebookgrupp till just "Toppform 2013".

Men nu? Nu är det dags för något nytt. 2013 ska mitt ord vara Våga! Jag är en ganska modig person i många avseenden, i andra inte alls. Jag måste verkligen våga lämna min bekvämlighetszon oftare.
Och du? Vilket är ditt ord?

Köpenhamn, juli 2012.

Årsredovisning 2012, del 2

Orkar ni med ett halvår till? Så här såg det alltså ut juli-december. Mer rutiner, och inte lika mycket sol, men bra ändå.

Juli

Vi hade sett fram emot den svenska sommaren. Förlorad tid skulle tas igen med släkt och vänner, och jag njöt av att vara hemma i Sverige. Höjdpunkterna i juli var Kolmården, tiden på sommarstället i Blekinge med min (stor)familj, och Tobias och min weekend till Köpenhamn.

Kolmården med den obligatoriska kärran.

Augusti
Julias tvåårsdag firade vi med fint kalas som farmor hade ordnat i Göteborg. Vi åkte med vänner till Schweiz, för att se en av Tobias bästa vänner gifta sig. Det var en fantastisk resa, på alla sätt. Augusti bjöd även på femtioårsfest på Brohof slott, uppladdning inför Tjejmilen, och sist, men inte minst, dags för nytt jobb och inskolning på förskola.

Lyckliga i Rigi Kulm, Schweiz.

September
I september pikade jag min Toppform. Jag sprang två lopp, Tjejmilen och Lidingöloppet 15 km. Grät en skvätt när min syster flyttade till Amerikat, men fick en anledning att planera en resa "over there". Annars: jobb, förskola och... vardag.

Vardag. Bra så.

Oktober
Vi firade Sebastians fyraårsdag, och fick besök av farmor och kusinen Z. I oktober kom jag också ett steg närmare en av punkterna på min bucketlist - att genomföra en Tjejklassiker. Jag, L och C anmälde oss till Tjejvasan, Tjejvättern och Vansbrosimmet. Fjärilar i magen, for sure. I slutet på månaden åkte jag och en kompis på långweekend till ett pampigt Moskva.

Tunnelbanestation i Moskva.

November
Tja, mörker och kyla är inte direkt min grej, och veckorna flöt på. Fick en mysig helg med mamma och lillasyster här i Stockholm, och julkänslorna spirade. Jag och Tobias körde ner till Göteborg, för att avnjuta Stefans jubileumskonsert.

Stefan, the one & only.

December
Jag och Tobias blev varse vad det innebar med det berömda "vab-träsket". Usch. Njöt annars av julfeeling och barnens första luciatåg, grämde mig över en inställd jobbresa till Bryssel, och firade en fantastisk jul i Skottland.

Pingu, Julias ständiga följeslagare, var med & firade lucia.

Ja, ungefär så har det alltså sett ut - mitt 2012. Globetrottern i mig är fantastisk nöjd över resorna som har hunnits med: Thailand, Turkiet, Danmark, Schweiz, Ryssland och Skottland. Det bådar gott inför nästa år.

***

Jag hoppas att ni får en fin nyårsafton, och att 2013 kommer bli ert bästa år ever, fyllt av kärlek, omtanke och äventyr.

 Gott nytt år!

Årsredovisning 2012, del 1

Årsredovisningen för 2011 gav mersmak, så jag kör i år igen. Sammanfattningsvis har det varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv, det får jag nog medge. Och med det sagt, också ett av de bästa.

Januari

2012 firade vi in på Slow Down, Koh Lanta, tillsammans med två av Tobias bröder. Vi levde där och då vår dröm, drömmen om att få oceaner av tid tillsammans i ett varmt och exotiskt land. Dagarna flöt in i varandra, och jag befann mig i ett lyckorus. Jag hade egentligen bara två tider att passa på hela veckan, då jag skulle köra mina pass som instruktör för Aqua Aerobics. Då och då gjorde vi utflykter till öar i närheten, som Koh Mook, men var alltid glada över att komma "hem" till vårt radhus på Sai Naam igen. 

Ett gott nytt år firade vi in med långbord på stranden.

Februari
De varma dagarna fortsatte, allt medan vi hängde i poolen, spelade beachvolleyboll eller var ute på någon av alla våra dejter. Enda smolket i bägaren var en seglivad magsjuka, som till slut ledde till att jag svimmade. Jag landade med bakhuvudet på stengolvet, tuppade av, och fick hjärnskakning. Det var för övrigt enda gången vi fick uppsöka läkarvård nere i Thailand. Den medicin jag blev ordinerad, var misstänkt lik min egen medicin i form av m&m:s. Hm.

Någon som ser någon skillnad? Inte?

Mars
Nu var dags att fylla 32. Födelsedagen firade vi i omgångar, bland annat på den fantastiskt lyxiga restaurangen Layana. Vi gjorde också en utflykt till Phuket. Och så anmälde jag mig till Tjejmilen, och började träna på riktigt.

32 år och lycklig över utsikten.

April
I slutet på april var vår halvårslånga vistelse på Koh Lanta slut. Vi började packa väskorna, och funderade på framtiden. Vi var förvånansvärt lugna, med tanke på att vi inte hade något boende i Sverige. Jobb, det hade jag inte heller. Någonstans visste jag att det skulle ordna sig, och det gjorde det ju. På Blocket "uthyres" hittade vi Drömhuset, som vi hyrde utan att ens ha sett det live. Det tog två veckor att få förskoleplats till barnen, på en förskola längre ner på vår gata. Via kontakter fick jag nys på en tjänst som verkade för bra för att vara sann, och bokade in en intervju. Livet höll på att bli bättre när vi kom hem, än innan vi åkte. Kunde åter igen konstatera att man måste våga för att vinna.

Hej då Thailand!

Maj
Jag hann vara hemma i Sverige i ett par veckor, innan det var dags för nästa resa, denna gången en weekend i Istanbul tillsammans med min syster. Där skulle jag skriva ett resereportage för Vings Värld, och kunde bocka för drömmen om att testa på livet som resereporter. Allt tack vare förstapriset i en bloggtävling för Ving. Vi flyttade in i vårt hus, och kände kärlek från första ögonkastet. Och jobbet? Jodå, det fick jag också, och började mjukstarta med några uppdrag under sommaren. Vi fick också välkomna en efterlängtad liten kusin till barnen.

Magisk mosaik på Top Kapi.

Juni
I juni hängde vi en del "hemma" i Karlskrona, och firade midsommar med goda vänner och familj på smultronstället i Blekinge skärgård. Jag löptränade för fullt, och njöt av att faktiskt se resultat. Min storasyster, den enda som fortfarande bodde kvar i Stockholm, bestämde sig för att emigrera till USA med familjen. Kände mig förväntansfull för deras skull, och ledsen för min egen. Utan henne blir Stockholm liksom inte samma sak. Bestämde mig för att vara glad ändå, och ordnade en överrasknings/ hejdå-middag.

Ljumma vindar och rufsigt hår i sommar-Sverige.

Ett händelserikt halvår med andra ord. Och juli-december? Det kommer. Men först ska jag sova.

Vad önskar du dig?

Ja, vilken är egentligen din önskan? Ingen tid på året är väl så fylld av förväntan och framtidsplaner som just de här sista skälvande dagarna, timmarna, och minuterna på ett år.

Jag brukar vara en expert på att smida planer. Sätta upp mål, drömma, planera. Och jo, så även i år. Fast, om jag bara fick önska mig en sak för mig själv just i detta nu vore det att min visdomstand slutar strula. I kväll började mitt tandont att smyga sig på, och det blir knappast bättre. Nu, mitt i natten, körde precis hjälten Tobias iväg till det nattöppna apoteket på Klarabergsgatan, för att inhandla specialtandborstar och munskölj (variant superstark). Än finns det hopp att stävja inflammationen på egen hand, utan svindyra akuttandläkarbesök. Jag får helt enkelt hoppas på det bästa. Så - de där önskningarna om att resa till Island och springa milen på under 55 minuter - de känns helt plötsligt ganska sekundära. Det jag önskar mig i natt är i stället att få känna mig frisk och kry, både från tandont och från världens segaste förkylning. Tänk vilken gåva ändå, att få vara frisk och känna sig stark i kropp och sinne!

Borta bra, men hemma bäst.

Det hann nästan bli natt innan vi kom hem igen, efter en lång och rolig familjehelg i Göteborg. Efter att ha packat in, var det dags att packa ut. Igen. Nu tror jag minsann att vi stannar hemma ett litet tag. Jag trivs fantastiskt bra i huset som vi hyr här i Stockholm, men då och då funderar jag på hur vårt nästa boende kommer att se ut. Och, såklart, var det där boendet kommer att ligga.

Bild från Hemnet.

Tidigare idag tog Tobias mig och barnen på en liten sightseeing-tur i de finare delarna av Göteborg. På Pejlingsgatan, Saltholmen, hittade vi en pittoresk "liten" villa som var till salu. Jag, som har sagt att jag aldrig kan tänka mig att flytta till Göteborg, var helt plötsligt inte alls lika säker på mina tidigare uttalanden. Jag hade nog trivts mer än bra i det där huset. Fast det är klart. Femton miljoner. Hm, vi får nog vänta tills Sebbe (eller Julia!) blivit fotbollsproffs eller något.

Saltholmen, Göteborg.

Nja, jag får nog fortsätta fundera på var vi ska ta vägen i framtiden. Hur som helst ska vi bo kvar i vårt nuvarande hus under i alla fall ett par år till. Det hinner nog hända mycket på den tiden.

Oh happy days!

Jo, faktiskt. Den där lite halvdeppiga känslan av att vara hemma har bytts mot en förväntansfull, pirrig känsla i magen. Det fantastiska vi har fått uppleva det senaste halvåret bär jag med mig, och kan leva på länge. Nu väntar nya utmaningar, nya roligheter. Vi har ju dessutom en lång, och förhoppningsvis varm, sommar framför oss. Älskar att träffa familj och vänner igen, de betyder allt för mig!

Toppform

Nu får det vara slutfikat!

Min storasyster har valt "lyfta" som hennes ord det här året. Hon ställde frågan på sin blogg om hennes läsare hade valt något ord, och i så fall vilket. Tänkte ett tag på det där, och kom fram till att mitt ord 2012 ska vara "toppform". Jag har alla förutsättningar i världen att ta itu med det här i Thailand, och jag har redan kommit en bit på vägen. Powerwalks på stranden, beachvolleyboll, och instruktör för "Aqua Aerobics" två gånger i veckan. Så mycket roligare än att kämpa sig ner till SATS i Haninge i minusgrader, vilket jag gjorde hela förra vintern. Har ni valt något ord som ska genomsyra ert 2012?

Treårsplan

På vår senaste date tog Tobias och jag med oss papper och penna- det var dags att få ner vår nästa "treårsplan" på pränt. De senaste tre åren har vi försökt uppfylla de mål vi satte oss och skrev ner 2009. En av punkterna på listan var att bo i Thailand under 2012. Sagt och gjort, här är vi nu!

Jag fungerar så mycket bättre när jag har en klar och tydlig plan/målbild att sträva efter. Jag kan rekommendera alla att sätta sig ner och tänka över vilken riktning man vill att livet ska ta. För, visst är det så att "saker bara händer", men samtidigt kan vi styra över så mer än vad vi tror.

Tror också det är viktigt att som par sätta sig ner och göra en slags plan för framtiden. Jag och Tobias delade upp listan i olika kategorier, "Företaget", "Ekonomi", "Bostad", "Resor", "Karriär" osv. Vi vet vad vi vill, och nu ska vi se till att det blir så.

Jaha, det är väl bara att börja beta av den där listan då. Det finns ju onekligen en del grejer att ta itu med!

Live your life!

Jag och min bästa V inhandlade varsitt sådant här armband när vi var i Miami för några år sedan. Jag älskar det! Just i detta nu är texten mer aktuell än någonsin för mig och min lilla familj. Snälla ni, skjut inte upp allt det där ni drömmer om. Jobba för att uppfylla era drömmar, vad det nu än må vara. Livet är för kort för att inte levas fullt ut.

Lev i nuet!

We have arrived in Scotland! Resan gick ok. Julia var inte glad, tur att Sebbe var exemplarisk. Jag var lagom svettig vid resans slut... Barnen har fullt upp med sina kusiner, och jag har redan varit hos Mr Tesco.

 En kompis på facebook hade följande text i sin status-uppdatering häromdagen. Blev så tagen av orden att jag måste dela med mig: "Dalai Lama svarade på frågan vad som förvånar honom mest;
Människan! Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt!"

Just nu njuter jag i fulla drag av att leva i nuet. Life is good!

Foto: Vladimír Vladimírovič (Picasa Webalbum)

Det finns hopp!

Det är måndag - och båda barnen är rejält sjuka. Dagar som dessa går inte till historien som de mest spännande i mitt liv. Tvätta, mata, snyta, byta blöjor... Men, jag går ändå omkring med en känsla av lycka! Vet inte vad det är riktigt vad det är, men livet just nu känns spännande. Året började så fantastiskt bra, och jag har med mig den goda känslan i kroppen. Runt varje nyår drar jag alltid samma visa, "NU gäller det, NU börjar mitt nya liv, NU ska jag bli den person jag alltid har velat vara..". Och vet ni vad? Nu händer det!



2009-05-09 (Järla sjö)
Nu gäller det, mamma!!