Hej, och tack för ditt mejl...

"Jag är på föräldraledighet och är åter i tjänst våren 2016."

Hur ofta skriver man sådana autosvar? Inte ofta. I går loggade jag ut på jobbdatorn för sista gången på bra länge. På förmiddagen kom min kollega L förbi med allvarlig min och förklarade att vi var tvungna att ha ett extrainkallat möte - tillsammans med vår pressekreterare. Till saken är att jag nyligen har färdigställt två avtal som L skulle ta vidare. Förstår ni att jag fick en klump i magen? Well, jag rafsade med mig ett kollegieblock och en penna, och hann tänka ut ungefär tio skräckscenarion innan jag kom in i mötesrummet... 

...där jag möttes av en massa kollegor, ballonger och lyxfika. "LURAD!" 

Gravidhormonerna kickade igång direkt, och jag fällde ett par tårar innan jag tog mig samman och slog mig ner i soffan för att hugga in på fikat. Vilka toppenkollegor jag har, och vad jag kommer att sakna dem!

Jag hann med två korta dagars överlämning med den vikarie som ska ta över efter mig, och det känns som att jag lämnar över mitt kontor i trygga händer. Jag har kvar ett par styrelseuppdrag, så helt bortkopplad kommer jag inte att bli.

Dagen/kvällen fortsatte på bästa sätt, jag mötte upp kompisar på Vapiano och njöt av god mat och trevligt sällskap. Efter några timmar klarade jag inte av att sitta still längre, så vi tog en långpromenad genom ett höstvackert Kungsholmen. Med 8 dagar kvar till beräknad förlossning är jag inte den snabbaste tjejen i kvarteret, men jag känner mig inte helt osmidig ändå. Vissa dagar märker jag knappt av graviditeten, andra känns det som att jag skulle kunna föda vilken sekund som helst. Nu har jag i alla fall tid att packa den där BB-väskan en gång för alla. Tjohooo!

Mingel och sånt

Idag har jag maxat dygnets timmar, vilket känns i fötterna... Jobb, avtackningsmingel, mer jobb, fika på stan med storasyster och så ytterligare ett mingel efter det. Lika bra att köra allt roligt på samma dag. Helgen är efterlängtad, och bebisen likaså.

Politisk puls i Visby

Sent i går kväll steg jag av färjan från Visby efter några intensiva dagar i Almedalen. Den här gången var det minsann min tur att uppleva hur det är att bo "centralt". När mina andra kollegor fick sätta sig på bussen för att ta den långa vägen in till stan, drog jag min rullväska knappt 1 km hem. Det här med att bo i Nynäshamn har definitivt sina fördelar.

Många paneldebatter domineras av gubbs, men Di lyckades bryta trenden. Tack för det!

Så, hur var det då - där borta i den politiska ankdammen? För ankdamm, det är det. För några år sedan visste man inte hur man skulle hantera Almedalen framöver, det var ju över femtusen besökare på plats under Almedalsveckan. Det här året räknar man med tjugofemtusen besökare. Tjugofemtusen! Ideella föreningar, politiska partier, PR-byråer, intresseorganisationer, företag, och såklart, en och annan turist som kommer för att se på spektaklet. I varje gränd hittar man bekanta ansikten, tv-folk, kändisar och politiska höjdare. Det är en häftig känsla, men frågan är om det verkligen kan fortsätta växa i den här takten. Förmodligen inte.

Carl Bildt såg jag ett flertal gånger, men någon wefie vågade jag inte be om. En snapshot på Calles ryggtavla kändes dock lagom vågat för att vara mig. Carl Bildt är en fantastiskt duktig retoriker. Och han är i gott sällskap av flera andra. En av höjdpunkterna för mig den här veckan var en paneldebatt om alkoholpolitik som Lars Ohly deltog i. Lars briljerade, på alla plan, och för en kort microsekund tänkte jag tanken att han skulle bli en utmärkt statsminister. (Det var förmodligen en släng av den Annika som under skolvalet i 8:an la sin röst på just V. I samma veva "röstade" jag för övrigt nej till EU, men det är en annan historia.) En annan höjdpunkt var den korta stund jag fick tillfälle att prata politik med Annie Lööf.

Mellan alla seminarier, mingel och politiska diskussioner fick jag och kollegorna då och då en stund över för att andas ut och käka en och annan glass. Här är jag och I på väg mot ett obligatoriskt besök på Glassmagasinet nere vid hamnen. Hjälp vad gott!

Boende då? Jodå, vi lyckades lägga vantarna på det här huset precis innanför muren. Idylliskt så det förslår. Visby i sig gav definitivt mersmak, dit åker jag snart igen. Jag ser fram emot att uppleva ett sommar-Visby utan tjugofemtusen karriärister i släptåg...

Vardag...

... med allt det innebär. Havrefras och jordgubbar med ostmackor sitter aldrig fel för att liva upp stämningen lite grand. Paleotänket och träningen får visst stå tillbaka för Skogaholmslimpa och Game of Thrones-marathon.

Annars? Well, just nu jobbar jag både kvällar och helger, är väl mitt uppe i den berömda "majpuckeln". Allt ska göras klart innan sommaren, och eftersom jag dessutom lyxar till det med tidig semester får jag extra bråttom. I slutet av maj väntar en efterlängtad roadtrip till USA, och innan dess värmer jag upp resväskan med en weekend till Amsterdam. Så ja, jag kan gott jobba lite extra hårt nu.

Jag vill också passa på att tacka för alla fina grattishälsningar till Lillasyster. Nu känns det "på riktigt". Magen går inte längre att dölja, och sparkarna blir allt kraftigare. Overkligt, häftigt och spännande! 

Nya tider

Dubai, januari 2009.

De två stjärnorna i mitten har nu gjort sin första dag på nya förskolan i Nynäshamn. Tobias direktrapporterade, vilket kändes tryggt för ett mammahjärta som klappade lite extra hårt just idag. Min familj är ju det finaste jag har, de måste ju må bra och känna sig trygga. Och ja, allt hade såklart gått jättebra. I morgon ska jag köra inskolningsracet, kl. 09:00-15:00. Jobbet får vänta till någon annan gång.

Jobbet ja. Just nu pågår Almedalsplaneringen för fullt. I år ska jag få åka dit för första gången - och se med egna ögon vad alla viktiga personer egentligen sysslar med på Gotland mitt i sommaren. Att delta i Almedalsveckan har varit en sån där grej jag alltid har velat göra, men jag kunde inte föreställa mig hur, när och varför. Nu vet jag! Jag är så glad att jag har hittat ett jobb där jag är med och påverkar "på riktigt". Det är få förunnat.

Torsdagsdeppen/peppen?

En vecka sedan, och jag stod lycklig på Teides 4000 meter höga topp. En känsla av att äga världen gjorde att mitt hjärta klappade fortare. Där uppe såg jag bara möjligheter! Teneriffas stenlandskap blandades med ett fluffigt molnhav och inslag av klarblå himmel. Snön på toppen kändes overklig med tanke på att morgonen hade börjat med ett dopp i poolen. Kontrasterna!

Den där känslan av att äga världen - den försöker jag bevara. Det är inte alldeles lätt, lyckoruset tenderar att sakta dämpas ned av übertrötta förskolebarn, överkokt pasta, utebliven träning, tvättkorgen, och jobbhögarna som tornar upp sig på skrivbordet. Men vet ni? Det är okej. Jag är frisk, jag har världens finaste familj och flyttar snart in i ett nytt hus. Det där lyckoruset bubblar nog upp igen ska ni se!

Nästan som vanligt

... men bara nästan. Jag jobbade i går, för första gången det här året. Det var en märklig känsla att gå och lägga sig i "normal tid" (kl 23), och ännu märkligare att stiga upp klockan 7:00 (som ändå är att betrakta som sovmorgon). Jag tog det väldigt lugnt, tände ljus, gjorde värsta lyxfrukosten och lyssnade på klassisk musik. Strax efter klockan 8 stapplade en nyvaken Sebastian ut från vårt sovrum och utbrast:

- "Men mamma, VAD gör du uppe så tidigt!?"

En stund efter plirade en rufsig Julia fram runt hörnet. Hennes reaktion när jag berättade att jag skulle åka till jobbet?

- "Åh, stackars dig mamma".

De ger mig många skratt de där barnen. Och ja, jag överlevde arbetsdagen på ett i övrigt väldigt tomt kontor. Det var skönt att få röja undan bland post och mail, och den "riktiga" jobbstarten på tisdag kommer definitivt att bli en lite roligare historia än den annars hade varit. Och det här med en dags arbetsvecka, det kan jag leva med. Nu väntar dessutom ännu en röd dag på måndag. Jo, jag tackar!

"Jag är på semester, tillbaka på kontoret den 7:e januari."

Det har varit en intensiv jobbhöst för mig. Jag tror inte att jag på något sätt är unik i det avseendet, snarare tvärtom. Inte desto mindre var det i går kl. 17:00  en känsla av eufori att få skriva autoreply om semester. Nästan två veckors ledighet i sträck låter för bra för att vara sant! (Och det är det förmodligen också, jag räknar med att kolla mailen nästan varje dag...)

Trots att jag har skalat ner rejält på de sociala sammanhangen under hösten, finns det vissa saker jag inte kan låta bli. Julhäng med mina tjejer är en sådan grej. Förra helgen bjöd jag in på julhäng, som ackompanjerades av osunda mängder choklad. 

Min syster var i Karlskrona och kunde inte komma, men jag hedrade henne genom att försöka mig på en fin dukning. Det syns lite dåligt på bilden, men över den vita duken ligger ett tylltyg med silverstjärnor under. Egentligen kan man slänga in lite vadsomhelst under tyllen, det blir en rolig effekt på bordet.

Den vita vasen fick jag och Tobias i bröllopspresent av min tyska schwester, och den är en av mina käraste ägodelar. Den är tidlös och passar till det mesta, och gör sig särskilt bra till olika försök till arrangemang. (J, vilket märke är det? Jag har glömt.)

Vi får väl se vilken typ av dukning jag kan få till på julafton. Vi blir som sagt 21 personer, så det kan bli lite snårigt med både bord, dukar och porslin...

När nätterna blir långa och kölden sätter in...

... är det viktigt att vitaminboosta! Denna tiden på året försöker jag få i mig massor av C-vitamin, och är noga med att gå ut en stund på lunchrasten för att fånga i alla fall en liten gnutta dagsljus innan det blir mörkt igen. Tiden tickar snabbt ner mot julledighet, och mycket ska hinnas med, både på jobbet och privat. Vad gäller jobbet kommer jag att hinna med häng både i riksdagen (julmingel) och regeringen (jobbmöte) inom loppet på ett dygn. Det är en av fördelarna med mitt jobb, arbetsuppgifterna varierar i det oändliga! Bäst att jag går och pressar ett par apelsiner till, jag kan behöva den kicken för att hålla mig vaken ett par timmar till.

Ett, två, tre - på det fjärde ska det ske!

Koh Mook, 2012

Snorkling på semestern kan vara riktigt trevligt. Simglasögon och flytväst på, och så är det bara att köra liksom. Veckan framför mig skulle jag inte benämna som just "trevlig", det lär däremot behövas både en och annan flytväst för att överhuvudtaget klara mig ut till andra sidan. Tur att november strax är slut, och att ljuvliga december snart kickar igång med allt vad det innebär. Ha en fin vecka!

Te och tända ljus

Te i Tallinn.

Måndag kväll, och jag kommer snart att sätta mig ner med en kopp te och lite jobbpapper. Dagen blev inte riktigt som jag tänkte mig. Jag hade knappt hunnit sätta mig på kontoret när Tobias ringde och berättade att Sebbe hade ramlat på förskolan och slagit upp pannan. Skynda iväg med bilen, tillbaka på Essingeleden, för att hämta upp ynklig liten son och köra till vårdcentralen. Tillbaka, lämna plåstrad son hos jobbande pappa, och för tredje gången köra ut på Essingeleden. Jobba vidare, och sedan ut i trafiken igen för att spendera dygnets viktigaste timmar med mina små blondiner. Såna här dagar kickar sockersuget in per automatik. Jag försöker muta bort det med nötter och te med skummad mjölk, det brukar hjälpa mot det mesta. Nu. Jobba. Ska inte göra misstaget att sätta mig i sängen med det som ska läsas. Det brukar sluta med att jag sover efter ganska exakt fyra minuter. Max.

Ordningen återställd.

Jag har precis krånglat mig ur sängen efter kvällens läggning. Det var som det brukar vara - ett barn på varje sida, en och annan arm kring halsen, en mjuk kind vilandes mot min, och djupa andetag som gör mig lugn. Mer behövs egentligen inte för att mitt hjärta ska svämma över. Just nu känner jag ett enormt behov av närhet från mina barn! Jobbkonferensen, som jag nyss kom hem i från, var bra, rolig och nyttig på alla sätt och vis. Jag har verkligen fantastiska kollegor (och det säger jag inte bara för att en viss kollega köpte med sig en hel kartong chokladpraliner från Bryssel till mig, för att fira att ett projekt vi har kämpat med blev klart i veckan.) Men nu? Nu njuter jag av att vara hemma igen. Ordningen är återställd!

Blå himmel i Sigtuna

Jag är iväg på personalkonferens i Sigtuna ett par dagar. Funderar på hur jag har kunnat bo i Stockholm under alla dessa åren, men missat den här fantastiskt idylliska lilla stad!?

Själva boendet var dock inte så mycket att hurra för... Inga hotellfluffiga kuddar, eller morgonrockar i garderoben. Nope, jobbar man i en ideell organisation får man bo på vandrarhem och bädda sängen själv.

Innan kvällens middag tog jag en löptur tillsammans med några kollegor. Det skulle vara min sista pepptur innan Tjejmilen, men blev istället en depptur. Tung i hela kroppen, och rejält trött bara efter ett par km. Det slutade på 4,2 km, med genomsnittstiden 5:38 km/min. Hoppas att det känns betydligt bättre på lördag. 

Därefter bjöd kvällen på livemusik, middag, roliga samtal och så tårta då! (Undrar förresten vad Obama äter i kväll!?) 

God natt från Europas huvudstad!

Alltså, Bryssel... Pulsen, makten, besluten, kontakterna, politiken. Det är här det händer, for sure. Jag har minglat och manglat, och pratat både spanska, tyska, engelska och svenska. Jag är full av intryck, och har såklart blivit förälskad i den här staden. Om man skulle ta och söka jobb inom EU ändå!? Fast vänta nu... Det var den lilla detaljen franska också - detta märkliga, märkliga språk. Bonsoir!

Mot Bryssel, nytt försök!

Jurist-Annika.

Förra gången jag hojtade "Mot Bryssel" kom jag så långt som till flygplanet, men där tog det stopp. Snökaoset i december gjorde att min efterlängtade resa fick ställas in. Nu är det dags för nytt försök, denna gången utan snökaos tack! Kavajen och visitkorten är nedpackade, dags att träffa Kommissionen och genomföra mitt livs förmodligen viktigaste jobbmöte hittills. Spännande, indeed!

Skansen och Plan

Älskade Skansen!

Maj är en hektisk månad, med tusen och en saker som ska göras, hinnas och upplevas. Mest kul, såklart. Min jobbvecka har varit intensiv, men också innehållit många roliga möten, bland annat på Skansen. Alltså, jag klagar verkligen inte på dagens jobblunch på Gubbhyllan - med efterföljande mjukglass + lakritsströssel. Kvällen avslutades med en båttur med Djurgårdsfärjan över till Slussen, för att sedan möta upp ett gäng bloggare på Plans kontor för att smida planer inför årets Tjejmilen. Bra grejer! Jag fick dessutom ett ansikte på Helena som driver den grymma träningsbloggen Health by Helena.

Tobias har också haft en intensiv jobbvecka med möten i Göteborg, så i tisdags packade han in sig och barnen för att åka till farmor och farfar under ett par dagar. Där kunde barnens sista vattkopporna läka ut, och rastlösa små ben kunde röja loss med kusinen Elliot. Win-win-win! I kväll lider jag av stark familjeabstinens, tur att de kommer hem i natt.

Sötsuget och jag

Det slår aldrig fel. Så snart jag har för mycket att göra, eller känner mig allmänt stressad för något, sätter sötsuget in. För andra slår det åt andra hållet, de tappar helt enkelt matlusten. Jag behöver lära mig att inte låta känslorna styra mina matvanor. I kväll behöver jag jobba sent. Tanken på att sätta mig ner och gnaga på ett äpple känns inte så lockande, hela kroppen skriker efter socker: "Det är jag ju värd eftersom jag ska jobba sent, och förmodligen är godiset direkt livsnödvändigt om jag ska orka hålla mig vaken!?"

Jag vet ju att kroppen mår bättre av att tanka bra bränsle. En bil som ska köra en Grand Prix i Monaco vill knappast bli tankad med "fulbränsle". Nej, för att prestera och få ut det bästa av motorn gäller det att tanka med det finaste bränslet - först då kommer man upp i de höga farterna, och kan klara av de långa uppförsbackarna!

Årsredovisning 2012, del 1

Årsredovisningen för 2011 gav mersmak, så jag kör i år igen. Sammanfattningsvis har det varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv, det får jag nog medge. Och med det sagt, också ett av de bästa.

Januari

2012 firade vi in på Slow Down, Koh Lanta, tillsammans med två av Tobias bröder. Vi levde där och då vår dröm, drömmen om att få oceaner av tid tillsammans i ett varmt och exotiskt land. Dagarna flöt in i varandra, och jag befann mig i ett lyckorus. Jag hade egentligen bara två tider att passa på hela veckan, då jag skulle köra mina pass som instruktör för Aqua Aerobics. Då och då gjorde vi utflykter till öar i närheten, som Koh Mook, men var alltid glada över att komma "hem" till vårt radhus på Sai Naam igen. 

Ett gott nytt år firade vi in med långbord på stranden.

Februari
De varma dagarna fortsatte, allt medan vi hängde i poolen, spelade beachvolleyboll eller var ute på någon av alla våra dejter. Enda smolket i bägaren var en seglivad magsjuka, som till slut ledde till att jag svimmade. Jag landade med bakhuvudet på stengolvet, tuppade av, och fick hjärnskakning. Det var för övrigt enda gången vi fick uppsöka läkarvård nere i Thailand. Den medicin jag blev ordinerad, var misstänkt lik min egen medicin i form av m&m:s. Hm.

Någon som ser någon skillnad? Inte?

Mars
Nu var dags att fylla 32. Födelsedagen firade vi i omgångar, bland annat på den fantastiskt lyxiga restaurangen Layana. Vi gjorde också en utflykt till Phuket. Och så anmälde jag mig till Tjejmilen, och började träna på riktigt.

32 år och lycklig över utsikten.

April
I slutet på april var vår halvårslånga vistelse på Koh Lanta slut. Vi började packa väskorna, och funderade på framtiden. Vi var förvånansvärt lugna, med tanke på att vi inte hade något boende i Sverige. Jobb, det hade jag inte heller. Någonstans visste jag att det skulle ordna sig, och det gjorde det ju. På Blocket "uthyres" hittade vi Drömhuset, som vi hyrde utan att ens ha sett det live. Det tog två veckor att få förskoleplats till barnen, på en förskola längre ner på vår gata. Via kontakter fick jag nys på en tjänst som verkade för bra för att vara sann, och bokade in en intervju. Livet höll på att bli bättre när vi kom hem, än innan vi åkte. Kunde åter igen konstatera att man måste våga för att vinna.

Hej då Thailand!

Maj
Jag hann vara hemma i Sverige i ett par veckor, innan det var dags för nästa resa, denna gången en weekend i Istanbul tillsammans med min syster. Där skulle jag skriva ett resereportage för Vings Värld, och kunde bocka för drömmen om att testa på livet som resereporter. Allt tack vare förstapriset i en bloggtävling för Ving. Vi flyttade in i vårt hus, och kände kärlek från första ögonkastet. Och jobbet? Jodå, det fick jag också, och började mjukstarta med några uppdrag under sommaren. Vi fick också välkomna en efterlängtad liten kusin till barnen.

Magisk mosaik på Top Kapi.

Juni
I juni hängde vi en del "hemma" i Karlskrona, och firade midsommar med goda vänner och familj på smultronstället i Blekinge skärgård. Jag löptränade för fullt, och njöt av att faktiskt se resultat. Min storasyster, den enda som fortfarande bodde kvar i Stockholm, bestämde sig för att emigrera till USA med familjen. Kände mig förväntansfull för deras skull, och ledsen för min egen. Utan henne blir Stockholm liksom inte samma sak. Bestämde mig för att vara glad ändå, och ordnade en överrasknings/ hejdå-middag.

Ljumma vindar och rufsigt hår i sommar-Sverige.

Ett händelserikt halvår med andra ord. Och juli-december? Det kommer. Men först ska jag sova.

Julmiddag i Winterviken

Bild: Matilda Lindeblad/Winterviken

Jag har blivit bortskämd i dag. Jobbet bjöd på julfika och luciatåg (med en livs levande pepparkaksgubbe, hör och häpna!). Efter utdelning av årets julklapp tog vi oss vidare till Winterviken där det vankades julmiddag i festvåningen. Eh. Vissa dagar på jobbet är verkligen tuffa. Snön låg så där perfekt vintergnistrande på träden, och upplevelsen att pulsa genom snölandskapet överträffade för en gångs skull bilderna. I festvåningen var det nästan bröllopsstämning, med både vita linnedukar och levande ljus. Jag, som inte är så jätteförtjust i traditionellt julbord, blev glatt överraskad av Markus och Erika Aujalays julmiddagmeny:

Wintervikens julmiddag 

Välkomstglögg med russin och mandlar

*

Bordsbuffé med sill och strömming, smör, bröd, julcheddar och nykokt potatis

*

Kryddstekt Gårdsgris med saltbakad rotselleri, hasselnötter och rödvinsvinägersky

*

Inkokta vinteräpplen med vaniljkräm och pepparkakskrutonger

*

Kaffe och Julgodis

Jodå, en förträfflig dag på jobbet.

En sån dag.

Ja. Vad ska jag säga? Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, på både gott och ont. Jag steg upp 3:45, supertaggad inför två fullspäckade dagar i Bryssel. Taxin var i god tid, incheckningen gick utmärkt och snön yrade i kapp med morgontrötta resenärer. Inte ett ljud om att flygplanen eventuellt skulle ställas in. Jag och min kollega gjorde oss hemmastadda i våra flygplanssäten. Sedan väntade vi. Och väntade. För att sedan vänta lite till. Till slut kom beskedet att alla flyg ställdes in på grund av snökaoset. Ut igen, hämta väskor, och sedan resonera oss fram till att vi, även om vi tog morgondagens tidigaste flyg, inte skulle hinna med torsdagens möten. Hela resan avblåst - den jag hade längtat efter en hel höst. Ringa en snäll själ på kontoret, be henne fixa alla avbokningar. Andas, för att sedan försöka ta mig tillbaka hem. Kommunalt. Yippie. Bussar inställda, pendeltåg likaså. 

Det slutade med att Tobias fick hämta mig vid Årstafältet, dit jag på något sätt lyckades ta mig. På vägen hem körde vi fast på väg upp den långa backen som leder till vårt hus. Skotta febrilt. Åtta timmar senare, från att ha lämnat huset i morse, komma hem utan att ha uträttat just inget alls. Jobba en stund. Hämta barn på förskolan, och mötas till beskedet att lillan fått magsjuka. (Bacillerna frodas när barnen inte kan vara ute, I tell you!) Jaha. Hem och fixa middag. Sedan skotta ännu mer. Lite för energiskt, vilket ledde till att jag skottade sönder min fina utelykta i glas som låg gömd i snödrivorna. Sura en stund, igen.

Sedan fick det vara nog. Samlade ihop krafter för att hoppa upp på motionscykeln. Första kvarten hemsk, fruktansvärd, utan en gnutta energi. Tanken på bragdguldets Lisa Nordén (vilken stålkvinna!) gav mig nya krafter, och 11 km senare kändes allt lite bättre. Tack bragd-Lisa!

Nu sitter jag mest och längtar tillbaka till förra året, då snöskottningen fick stå tillbaka för andra aktiviteter i ett varmt Thailand. När jag har slutat att tjura ska jag istället glädja mig över all den fantastiskt vackra snön, som faktiskt innebär att träningen inför Tjejvasan kan dra igång på riktigt. Men först ska jag sova. Länge!

Snö eller sand? För mig är valet enkelt.