Mors dag

Grattis alla mammor, och grattis till mig som fick äran att stiga upp i ottan för att följa med Julia på hennes första fotbollscup i Sollentuna (av alla ställen). 

Nelly följde såklart med som supporter. Tobias och Sebastian var upptagna med fotboll på sitt håll, deras lag (Tobias är alltså tränare för Sebbes lag för er som har missat den viktiga detaljen...) körde hemmamatch i Nynäshamn.

När vi kom hem, sex timmar senare, firade jag mig själv genom att sova en timme. Tobias bjöd på middag i form av både kebab och pizza, och tårta fick jag hos min moster dit jag cyklade nu ikväll. För första gången på bra länge kände jag ett kärleksrus för den här lilla staden. Vinden i håret, doft av syrener och havsbrisen ger löften om en lång och fin sommar i år också.

Min egen mor förtjänar också en hyllning, såklart. Ingen är som hon! Dagen till ära skrev jag ett blogginlägg om vår resa till Peru för nästan exakt tio år sedan. Jag är så glad att jag fick dela den upplevelsen med henne:

Att få uppleva Peru med mamma

Hurra för 47 år som gifta!

Valborgsmässoafton innebär att mina föräldrar har varit gifta i 47 långa år, vilken grej! Det jag skriver på Facebook tidigare idag sammanfattar vad jag tänker idag:

Idag har mina föräldrar varit gifta i 47 år. Mina föräldrar betyder allt för mig. Allt! De har lärt mig vikten av hårt arbete, att inget kommer gratis, de har påmint mig om att hjälpa människor som behöver hjälp, de har lärt mig att se det vackra i naturen, de har lockat in mig in i böckernas förtrollade värld, de har uppfostrat mig till att vara tacksam för det jag har - och inte minst har de påmint mig om att de älskar mig precis som jag är, varken mer eller mindre.

Tack mamma och far. Hoppas att ni får en fin dag i ert eget paradis på Sturkö. Vi ses på torsdag!

Och hur spenderar vi då vår Valborg? Tobias har varit med alla barnen ute på Kvarnängens IP i flera timmar, barnen har en kompis här på filmkväll - och kvällens lyxmiddag bestod av... hämtmat. Vi är inte riktigt med i hemmamatchen än, ge oss några veckor till så kanske gläjden över att vara tillbaka i vardagen återfinner sig. Någon brasa blir det inte ikväll, ni andra får elda lite åt oss också!

Mer om mina tankar att vara hemma kan ni förresten läsa om här på Resfredag och lyssna på i podcastform här: Att resa när man nyss har landat.

Paus från Packning

En dag kvar innan vi drar. Ett helt hus som ska hyras ut och därmed vara piffat och klart. Packning till en familj på fem, varav jag står för packningen för fyra av oss. En ettåring som kräktes i helgen. En man som fick ryggskott för några dagar sedan.

Jag behövde verkligen komma ut på fest! Min kusin fyllde 40 och förgyllde därmed min lördagskväll på alla sätt och vis. Mer fest åt folket! Nu ska jag hänga upp den femhundrasjuttioelfte tvätten innan jag går och lägger mig. Over and out!

Rosendals Trädgårdskafé

Travel Massive-event, tjejmiddag, femårskalas och heldag på stan - i bland händer alla roligheter på en och samma helg. Stockholm har visat sig från sin absolut bästa sida idag, det såg vi till att utnyttja. Tobias hade aldrig varit på Rosendals Trädgårdskafé, så det fick bli ett av dagens utflyktsmål. Vi fick också fint sällskap av min syster och en kompis som vi inte har träffat på alldeles för länge. Jag hade bullat upp med resterna från Julias kalas (som för övrigt blev jättelyckat). Tur att det är måndag i morgon, jag behöver vila upp mig efter den här helgen! 

Hemma hos grabbarna

Pang tillbaka till verkligheten med en massa aktiviteter och tider att passa. Jag får lite ångest av att tiden går så fort. Redan september, vilket innebär att min föräldraledighet knapras upp lite i sänder. Samtidigt är det en oändlig lyx att vara ledig så här länge som jag faktiskt är. Alltså, det är fruktansvärt onödigt att börja våndas inför jobbstart redan nu, snacka om att INTE leva i nuet!

Jag blir alltid lite smådeppig när jag kommer hem från en resa, det slår liksom aldrig fel. Varför blir det så? Antar att det enda sättet att bota sjukan är att boka en ny resa, men det blir så dyrt i längden...

Familjen anno 2009

Jag är på gång att framkalla lite kort. Eller rättare sagt, jag kollar igenom en massa gamla foton, för att förhoppningsvis någon gång komma förbi memory lane och fram till mappen "2015" (istället för att nostalgitrippa tillbaka till alla tusentals kort från 2005 och framåt).

Hur som helst, jag hittade ett foto från Sebbes ettårsdag. Ett år! Nu är han på väg mot sju. Vad hände? Uppenbarligen ganska mycket med tanke på att vi hann flytta tre gånger sedan det här fotot togs på Storängsvägen i Vendelsö. Vi var så himla nöjda med det där stavkaklet minns jag. Håhåjaja. Ett barn hade vi, och ett på jäsning i magen. Peace of cake!

********************

I dag har jag och barnen rensat galna mängder med Playmo. Tanken är att vi ska lägga ut det på Blocket. Råkar någon älska Playmo och vill köpa typ tre flyttkartonger fulla kan ni ju höra av er...

Mot Blekinge!

Girlpower! Jag, Tina och Kajsa. (Och så Jullan såklart.)

Om en vecka tar jag med mig hela barnaskaran och styr kosan ner mot Blekinge. Och det bästa av allt, jag får sällskap där hemma av både Kajsa (lillasyster i vanliga fall stationerad i Umeå) och Tina (storasyster som bor i Skottland). Jag tjuvstartar helt enkelt barnens påsklov, vilket gör att de får vara lediga över 2 veckor i sträck. Lyxigt värre! Vi hoppas att vårvärmen har nått Blekinges skärgård så att vi kan ta itu med trädgårdsfixet - vi har en STOR tomt som alltid skriker efter uppmärksamhet.

Jag ser fram emot att vara med familjen, inte minst med mina föräldrar som kämpar på med sina respektive cancerdiagnoser. Mammas kropp reagerar starkt på cellgifterna, vilket gör att hon blir mer eller mindre utslagen i perioder. Usch, livet alltså...

Varför skaffa ett tredje barn?

I kväll när jag var ute och gick lyssnade jag på Cecilia Blankens och Johanna Swanbergs podcast. De pratade om att det numera verkar vara ganska "coolt" att skaffa barn tidigt (tänk Blondinbella och den generation hon inspirerar). De menade att det faktiskt kan vara så att deras egen generation (de som i dag är 35-40 år) har visat på möjligheterna det finns att faktiskt kombinera barn med karriär och "egentid" som det så fint heter. Att få barn behöver inte längre betyda att man ger upp hela sig själv till förmån för de barn man sätter till världen.

Jag kom onekligen att tänka på mitt eget liv som relativt nybliven trebarnsmamma. Jag fick mitt första barn när jag var 28 år, mitt andra vid 30 och mitt tredje när jag var 34. Att få ett tredje barn var alls ingen självklarhet. Mitt, vårt, liv var väldigt bekvämt med två barn - en pojke och en flicka. Karriären rullade, med två löner har man möjlighet att köpa det man vill, göra det man vill (vilket i mitt fall innebär att resa ofta och mycket.) Barnen börjar bli så stora att de kräver allt mindre "övervakning", inga blöjor/välling eller andra jobbigheter. Livet var kort och gott bekvämt! Så varför i hela världen skaffa ett tredje barn? För trots att jag säkert både sa och tänkte att vi var ganska nöjda med två fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet att jag gärna skulle ha ett barn till. Anledningen är i mitt fall ganska enkel. Jag är uppvuxen i en storfamilj med sex helsyskon (samt ett "bonussyskon" i form av en utbytesstudent från Berlin som bodde hos oss i ett år). Hemma hos oss var det alltid liv och rörelse. Jag grät första natten som nyinflyttad i min andrahandslägenhet i Midsommarkransen, Stockholm, för att det var så tyst i lägenheten! Min stora, bullriga, fina familj med alla syskon är det absolut finaste jag har. Mina syskon är mina bästa vänner. Hur hade mitt liv sett ut om jag bara hade haft ett endaste syskon? Ganska tråkigt skulle jag tro. Nu varken kan eller vill jag skaffa sju barn själv (bevare mig väl), men jag ville i vart fall ge mina barn det jag själv uppskattar mest av allt i hela världen. En vän, en bundsförvant - ett syskon. Ni anar inte hur glad jag är att jag, vi, till slut fattade det beslutet. Fem my(h)ror är definitivt fler än fyra elefanter, nu är vi en egen storfamilj!

(På fotot ser ni mina föräldrar och tre av mina systrar. Jag tog fotot hemma på Sturkö i januari, mitt i turbulensen kring mammas cancerbesked, och jag minns att jag tyckte det var ganska tråkigt med "BARA" tre syskon hemma. Japp, allt är relativt!)

På en båt till Polen

Jodå, jag hittar som sagt en massa roliga foton på mammas dator. Det är svårt att ha tråkigt när man är ute och åker med det här gänget. Mamma/systerresan till Polen för ett par somrar sedan är ett fint minne. Vi hoppas på repris i sommar, men gärna ett nytt resmål den här gången. Mamma är sugen på västra Skottland, jag tycker att vi bestämmer att hon är frisk tills dess så att vi kommer iväg. Deal!?

Skratt och gråt

Jag hittade ett helt gäng med foton på mammas dator från vår stora släktträff förra sommaren. Vi är nästan samma uppsättning tjejer här hemma nu som på bilderna, minus lilla Jullan (som jag saknar i mängder) plus storasyster Mimmi. Mitt uppe i all ovisshet och väntan är det så fantastiskt härligt att få hänga med min storfamilj, mitt fundament, de som är en del av mig.

Vi skrattar, gråter en skvätt, pratar gamla minnen, skvallrar, äter godis (oj vad vi äter godis!), eldar i vedspisen, njuter av alla blommor som kommer till mamma, och bara är. Mamma är kvar på sjukhuset, men vi hoppas att hon får en kort permis idag. Lillan får odelat med uppmärksamhet här hemma, hon har ett helt gäng med beundrare som vill gosa. I går hörde jag henne skratta ett "riktigt" skratt för första gången. Ljuvligt!

Jag vill också passa på att tacka för alla som har hört av sig till mig, och oss, med pepp och värmande ord. Det betyder mer än ni kan ana. Tack!

Att vara många

Tobias och de "stora" barnen är tillbaka i Stockholm, jag och lillan stannar här i Karlskrona hela veckan. 

Mamma ska genomgå en stor operation nästa vecka, och det känns därför självklart för mig att vara här just nu. Två syskon bor här i Blekinge permanent, ett syskon har precis åkt tillbaka hem till Malmö, och i slutet av veckan kommer ytterligare två syskon "hemhem". När det stormar lite extra är det en fantastisk trygghet att vara en stor familj som finns och stöttar upp varandra. 

Stockholm - Göteborg - Karlskrona

Hej farmor!

Vi bestämde oss hastigt och lustigt för att åka hem till Karlskrona igår. När vi "ändå var ute och åkte" tog vi omvägen via Göteborg för att hälsa på farmor och farfar som har längtat efter att träffa familjens senaste tillskott. Nio timmar i bilen är lite väl häftigt med en liten bebis, men lillan skötte sig finfint. Hon verkar brås på sina äldre syskon. 

Det känns skönt att prioritera tid med föräldrar och syskon. Jag är så glad att vi har varandra, nu mer än någonsin.

Favoritbild

Thailand, 2012.

Det finns vissa foton som betyder mer än andra. Det här är en av mina favoritbilder alla kategorier. Två av dem jag älskar mest, på ett ställe som betyder mycket för vår familj. I dag tänker jag extra mycket på min egen far - och vilket stöd han alltid är och alltid har varit. Jag är så tacksam över att jag har haft hans och mammas starka och trygga händer att hålla i genom min resa i livet. Jag hoppas och tror att mina barn ska känna likadant.

Tjugotvå

Kreta, 2007.

I dag fyller hon tjugotvå, världens finaste Kajsa. Dagen hon föddes var en av de lyckligaste i mitt liv. Jag var tolv och fick en äntligen en lillasyster! Som liten analyserade hon alla mina problem och jag kallade henne för min egen lilla psykolog. Hon hade talangen redan sedan barnsben och numera har hon hunnit halvvägs genom psykologlinjen i Umeå. Jo, hon är ganska fantastisk vår Kajsa. Och dessutom är hon ett alldeles utmärkt resesällskap, här som femtonåring tillsammans med mig på Kreta. Grattis lillan, du är bäst!

Nynäshamn vs. Någon Annan Stad

Hon bor för långt bort, den där Monnah.

I helgen har vi haft nöjet att ha besök av barnens storkusin från Göteborg. Barnens farmor skulle egentligen också ha kommit, men hon blev dessvärre sjuk. Jag vet att hon skulle gjort vad som helst för att få lukta lite på sitt nya lilla barnbarn, men hälsan råder man liksom inte på. Nu får vi försöka hitta ett annat tillfälle att träffas framöver, men det är lättare sagt än gjort med de här avstånden.

I bland undrar jag verkligen hur vi tänkte som valde att flytta ut till Nynäshamn lagom till Sebastians skolstart. De flesta av Sebbes och Julias kompisar här ute har mor- och farföräldrar/syskon till föräldrarna/kusiner i sin närhet. Vi har valt att inte ha det så. Varför? Ja, det är just det jag funderar på. Hela Tobias familj bor kvar i Göteborg, och min familj är till större delen stationerad i Karlskrona (nåja, två syskon + föräldrar i vart fall, resten hittar man i Malmö, Umeå, Skottland, USA och Berlin...)

Under mina snart 15 år i Stockholm har jag tidigare i princip alltid haft något av syskonen boende här i trakterna, men för ett par år sedan flydde sista syskonet huvudstaden för att testa något annat. Jag saknar att ha familjen nära, ni vet de där spontanbesöken som bara funkar om man bor nära varandra. Å andra sidan har jag och Tobias hela vår vänskapskrets här uppe (japp, kommer alltid benämna Stockholm som "här uppe"). Om vi flyttade till Någon Annan Stad skulle jag förmodligen längta ihjäl mig efter mina vänner!

Ja, ni hör ju. "Aldrig nöjd". Det verkar inte finnas någon ultimat lösning. Som tur är finns det både bil, tåg, flyg och buss som gör att vi trots allt kan träffa familjen relativt ofta. Fast... inte tillräckligt ofta. Suck.

Fem för fem

Lisa skickade vidare en utmaning till mig gällande att besvara fem frågor. Och, eftersom en viss liten nattsuddare äntligen bestämt sig för att sova kan jag lika gärna passa på att sitta en stund framför datorn.

1. Vilket livsmedel kan du inte leva utan?
Åh, svår fråga. Just idag måste jag nog svara kokosmjölk. Senaste tiden har jag använt kokosmjölk nästan dagligen, i smoothies och i diverse maträtter.

Kokosmjölk och kyckling - bästa kombon. Här Paneng i Thailand.

2. Godaste efterrätten?
Jag är en efterrättsjunkie. Hade jag fått hade jag struntat i mat resten av livet, och istället käkat efterrätter (och godis). Inget går upp emot min systers nybakade Chocolate Chip Cookies. Fast en hederlig gammal kladdkaka är heller inte fel.

Sebastian i sockerhimlen (eller helvetet, beroende på hur man ser det...)

3. Vad tränar du helst en dag då du har all tid i världen?
Badminton! Nu var det alldeles för länge sedan, men oj vad roligt det är. Men löpning ligger inte långt efter.

4. Bästa träningsredskapet?
För fyra veckor sedan "fick" jag en livs levande tyngd, världens sötaste, och hon är utan tvekan mitt bästa träningsredskap. Tyngden bär jag runt på nästan hela tiden, i bärsjalen, på armen, i famnen...

5. Vad är du tacksam för just nu?
Min familj, både den stora och den lilla. För att vi är ett team i med- och motgångar. Flera gånger varje dag kommer jag på mig själv att tänka hur lyckligt lottad jag är som får ha dem i mitt liv.

Storfamiljen på min 30-årsdag. 

Jag skickar utmaningen vidare till Monnah, Louise, Freedomtravel, Frida och Mimmi.

Fredagsmys 2.0

Fika nr 1.

Igår kändes det som "den gamla goda tiden". Båda mina bröder, mamma och min bästa kompis från förr kom hit från när och fjärran för att hälsa på och hänga med oss här ute i Nynäshamn. På kvällen kom dessutom andra vänner förbi för att hänga med oss. Barnen trodde knappt sina ögon när det bjöds på fika i tre olika omgångar under dagen/kvällen. Det är ju faktiskt inte varje dag man får en ny lillasyster i familjen!

Paket från Berlin (Danke schöööön!)

(Den rosa kaninen/snuttefilten fick lillan av goda vänner igår.)

Att få barn är fantastiskt roligt av många anledningar. En extra bonus, förutom den Allra Finaste Presenten (lillan herself), är alla fina blommor, vykort och paket som snälla personer skickar till oss. Häromdagen var det farmor + farfar som stod för paketskörden, som innehöll både födelsedagspresenter, adventskalendrar och godis. Igår låg det ett paket från min syster i USA i brevlådan, och idag kom brevbäraren med ett vadderat kuvert från min faster. Ja, ni förstår ju att en paketnörd som jag är extra glad just nu.

Tidigare ikväll tog hela familjen en promenad bort till postombudet för att hämta ett paket ända från Tyskland. Min extrasyster i Berlin och hennes familj skickade en spännande låda som innehöll "allt möjligt" (bästa kombinationen). Och visst borde den svenska posten ta efter lite roligare design på sina paket, det tyska "Den lille prinsen"-temat är ju oemotståndligt!

Paketet från Berlin innehöll bland annat kokboken Kinder kocht! (Claudia Seifert, Gesa Sander, Julia Hoersch och Nelly Mager). Jag ser verkligen fram emot att botanisera bland recepten tillsammans med barnen - det är ju ett av mina projekt framöver.

Så åter igen - TACK, danke och thank you för alla hälsningar, kort, paket och blommor. Ni är bäst!

Mamma/Mormor på besök!

Japp, i dag fick Nynäshamn finbesök. Mamma är här och mellanlandar några dagar, innan hon drar iväg på weekend till Rom. Inte så illa ändå tydligen, det där pensionärslivet! 

Sist jag hängde med mamma tog hon med mig och min äldre syster till Kristianopel på utflykt. När jag kikar igenom bilderna på kameran från den kvällen blir jag för övrigt rejält sugen på Cola light. Jag har inte druckit den bruna sörjan en enda gång under hela graviditeten, utan insåg att en bebis i magen var den ultimata ursäkten att sluta hälla i mig såna onödigheter. Det har gått ovanligt lätt, men blir fortfarande glad av tanken på en iskall burk Cola light då och då. (Som nu till exempel.)

Kvällen i Kristianopel var superhärlig, och ett sånt där fint sommarminne jag kommer att leva på tills nästa sommar. Vi åt bland annat sommarens godaste räkmackor...

... och efter de här vyerna övervägde jag allvarligt att bli en sån där hurtig båtmänniska som seglar runt och ser världsvan ut. Kanske i nästa liv!?

Våra hoods

I kväll vräker regnet ner över Nynäshamn och jag vill inget hellre än att kura ihop under täcket. I går? Sommarkänsla på högsta nivå. Vi bestämde oss för att utforska våra omgivningar här i Nynäshamn i sällskap av en fikapåse. En kort biltur ner mot stranden, därefter en lagom promenad som tog oss genom skogen för att slutligen nå målet - Knappällskär! Vilket fantastiskt ställe, där kommer jag att hänga mycket. Julia passade på att slänga av sig kläderna och ta sig ett bad. Kanske inte helt frivilligt, (sjögräset blev henne till slut övermäktigt), men ändå. Sommarens sista bad, eller kanske höstens första?

För varje dag landar jag lite mer i vårt beslut att bo i Nynäshamn. Lugnet, omgivningarna och småstadskänslan är precis rätt för oss här och nu.