Varför skaffa ett tredje barn?

I kväll när jag var ute och gick lyssnade jag på Cecilia Blankens och Johanna Swanbergs podcast. De pratade om att det numera verkar vara ganska "coolt" att skaffa barn tidigt (tänk Blondinbella och den generation hon inspirerar). De menade att det faktiskt kan vara så att deras egen generation (de som i dag är 35-40 år) har visat på möjligheterna det finns att faktiskt kombinera barn med karriär och "egentid" som det så fint heter. Att få barn behöver inte längre betyda att man ger upp hela sig själv till förmån för de barn man sätter till världen.

Jag kom onekligen att tänka på mitt eget liv som relativt nybliven trebarnsmamma. Jag fick mitt första barn när jag var 28 år, mitt andra vid 30 och mitt tredje när jag var 34. Att få ett tredje barn var alls ingen självklarhet. Mitt, vårt, liv var väldigt bekvämt med två barn - en pojke och en flicka. Karriären rullade, med två löner har man möjlighet att köpa det man vill, göra det man vill (vilket i mitt fall innebär att resa ofta och mycket.) Barnen börjar bli så stora att de kräver allt mindre "övervakning", inga blöjor/välling eller andra jobbigheter. Livet var kort och gott bekvämt! Så varför i hela världen skaffa ett tredje barn? För trots att jag säkert både sa och tänkte att vi var ganska nöjda med två fanns hela tiden tankarna i bakhuvudet att jag gärna skulle ha ett barn till. Anledningen är i mitt fall ganska enkel. Jag är uppvuxen i en storfamilj med sex helsyskon (samt ett "bonussyskon" i form av en utbytesstudent från Berlin som bodde hos oss i ett år). Hemma hos oss var det alltid liv och rörelse. Jag grät första natten som nyinflyttad i min andrahandslägenhet i Midsommarkransen, Stockholm, för att det var så tyst i lägenheten! Min stora, bullriga, fina familj med alla syskon är det absolut finaste jag har. Mina syskon är mina bästa vänner. Hur hade mitt liv sett ut om jag bara hade haft ett endaste syskon? Ganska tråkigt skulle jag tro. Nu varken kan eller vill jag skaffa sju barn själv (bevare mig väl), men jag ville i vart fall ge mina barn det jag själv uppskattar mest av allt i hela världen. En vän, en bundsförvant - ett syskon. Ni anar inte hur glad jag är att jag, vi, till slut fattade det beslutet. Fem my(h)ror är definitivt fler än fyra elefanter, nu är vi en egen storfamilj!

(På fotot ser ni mina föräldrar och tre av mina systrar. Jag tog fotot hemma på Sturkö i januari, mitt i turbulensen kring mammas cancerbesked, och jag minns att jag tyckte det var ganska tråkigt med "BARA" tre syskon hemma. Japp, allt är relativt!)

Guten Appetit

När jag hämtade posten tidigare i dag väntade ett paket hela vägen från Berlin. Min tyska Schwester hade skickat en ljuvlig ask choklad - en trälåda fylld av läckerheter från Rausch Plantagen. Det finns inget som gör mig så glad som små överraskningar i vardagen. Och, med tanke på hur vardagen de senaste veckorna har sett ut kunde den här skattkistan inte ha kommit lägligare.

Tack, Danke und Alles Liebe! (Och ja, de här lägger jag gärna på listan med lifesavers...)

Skratt och gråt

Jag hittade ett helt gäng med foton på mammas dator från vår stora släktträff förra sommaren. Vi är nästan samma uppsättning tjejer här hemma nu som på bilderna, minus lilla Jullan (som jag saknar i mängder) plus storasyster Mimmi. Mitt uppe i all ovisshet och väntan är det så fantastiskt härligt att få hänga med min storfamilj, mitt fundament, de som är en del av mig.

Vi skrattar, gråter en skvätt, pratar gamla minnen, skvallrar, äter godis (oj vad vi äter godis!), eldar i vedspisen, njuter av alla blommor som kommer till mamma, och bara är. Mamma är kvar på sjukhuset, men vi hoppas att hon får en kort permis idag. Lillan får odelat med uppmärksamhet här hemma, hon har ett helt gäng med beundrare som vill gosa. I går hörde jag henne skratta ett "riktigt" skratt för första gången. Ljuvligt!

Jag vill också passa på att tacka för alla som har hört av sig till mig, och oss, med pepp och värmande ord. Det betyder mer än ni kan ana. Tack!

Bröllop på Marinmuseum

Samtliga foton: Jette

För sju år sedan stod jag och Tobias i centrum för den finaste festen jag har varit med om. Släkt, vänner och familj samlade i ett vinterkallt Karlskrona för en vigselakt på underbart vackra Marinmuseum och efterföljande fest i Odd Fellows lokaler. Tack alla ni som gjorde vår dag till en dag att minnas för alltid! (Eller ja, nästan alltid. Vi är inte jätteduktiga på att komma ihåg att fira sådana här jubileum.)

I kväll firar vi med thaimat och film. Hurra för kärleken!

Hej hösten!

2007.

Helgen blev precis så mysig som jag hade föreställt mig, och bättre ändå eftersom tjejerna hade planerat ihop en liten babyshower för mig och min kusin. Jag älskar överraskningar, och särskilt om de är inslagna i fina paket... Bilresan hem från Norrtälje blev dock förfärlig, Stockholmstrafiken gör mig skogstokig! Det tog över 2,5 timme att ta sig från Norrtälje-Nynäshamn. Jag hade typ hunnit flyga till Skottland på den tiden. Suck.

Roligare saker att skriva om är att jag i morgon går in i vecka 38, och därmed påbörjar min sista "officiella" arbetsvecka på bra länge. Veckan efter det kommer jag att ägna till lite praktiskt kontorspyssel, men tanken är alltså att alla surdegar på skrivbordet ska vara hanterade innan fredag. Skönt, och märkligt, på en och samma gång. Sedan är hösten, bebisen och andra roligheter hjärtligt välkomna. Jag är (typ) redo!

La Familia

Syskonen Håkansson, Tyskland 2006.

Titt som tätt plingar min telefon till med uppdateringar från sommarhuset nere i Karlskrona skärgård. Några av syskonen har kört igång rejält med "Upprustning Sturkö 2.0". Väggar rivs, rabatter grävs upp, fasader tvättas och nya avloppsrör dras. Jag tror aldrig att det har sett så fint ut där nere, och då har sommaren inte ens börjat. Det känns fantastiskt att ha ett sådant paradis att dela med sin familj. Jag längtar ihjäl mig efter sommarsemestern tillsammans med släkt och vänner. Låt veckorna gå snabbt fram till juli - jag är redo för kiosk- och dassarundor, spelkvällar, nattdopp och, såklart, fikabonzana!

För sex år sedan...

... sa vi ja till varandra. Det var en gråmulen vinterdag utan snö, Marinmuseet i Karlskrona var platsen, och bröllopet blev allt vi hade kunnat önska oss. Hur vi firar? Tja, med tanke på att vi totalt glömde bort vår femåriga bröllopsdag förra året finns väl egentligen ingen anledning att göra en stor grej av 6 år heller. Vi är helt enkelt inte ett par som firar jubileumsdagar med pompa och ståt. Tur att vi är likadana på den punkten (också). Love you baby!

Edit. Jag får tydligen tala för mig själv när jag säger att vi inte firar vår bröllopsdag. Tobias kom nyss hem med wienerbröd, bubbel och Romerska bågar. Så ja. Här ska såklart firas i dag (i sällskap av magsjuka barn, hurra!)

Foto: Monnah (oktober 2007)

Let the party begin!

Håkanssons x 7. Här på min trettioårsdag, med Jullan i magen.

Tjohooo! I kväll kommer första laddningen av festfolk hem till oss. Det blir en riktig partyjul, mamma, far och fem av sju (!) syskon + deras familjer kommer att fira jul i här hemma i år. Vi blir 21 stycken på julafton! Och ja, de flesta ska sova här. Ni kanske undrar hur det ska gå till, och det undrar egentligen vi också. Tur att vi har ett stort hus. Och ni vet, finns det hjärterum finns det stjärterum. Vi har ju ändå tillbringat större delen av våra liv tillsammans med livet i behåll. Klarade vi det ska vi nog greja en jul i Stuvsta också.

Det är sällan jag mår så bra som när jag får ha min familj omkring mig. Två ynka arbetsdagar kvar, sedan ska här mysas och julas som aldrig förr!

Knäsvag.

I samband med att jag gjorde en fotokalender för 2014 (julklapp) gick jag igenom en massa gamla foton. Oj vilken skatt! Jag måste bli bättre på att faktiskt framkalla alla tusentals bilder som ligger på hårddisken och bara väntar på att bli inklistrade i album. Men så har vi det här med tid och prioriteringar. Kanske i mellandagarna? Hur som helst, när jag ser de här fotona på en nyfödd Julia blir jag alldeles svag. Finns det något finare än en nykläckt liten bebis?

Samtliga foton: Monnah

Lyckost mig

Sommaren 2007 var han lika bra, men en aning yngre.

I dag är en sådan dag, då jag tänker extra mycket på hur lyckligt lottad jag är med en man i mitt liv som ställer upp till 100 procent. Som låter mig resa kors och tvärs runt jorden medan han sköter markservicen. En man som är världens bästa pappa till våra barn, och som fixar och trixar så att alla ska må bra. Tack! (Och ja, jag vet. Orden faller platt på en blogg om de inte också förs fram "på riktigt".)

Far och pappa.

Sturkö, juli 2013.

Jag har precis pratat med min far, den allra bästa far man kan ha. Han som har lärt mig mycket om allt - han som har lärt mig att inget är omöjligt om man bara kämpar tillräckligt mycket. Han, som vi alltid har kallat far och aldrig pappa. Japp, "Far och mamma" hette det i vår familj. Lustigt när man tänker på det, men ändå så självklart för mig.

Nuförtiden finns det dock en pappa med i bilden också - mina egna barns. Världens bästa (såklart). Uppvaktningen bestod av fars dags-teckningar i långa rader, för att inte tala om det pärlade halsbandet. Klart att man ska bli bortskämd en dag som denna!

Att komma hem till det här

Efter en ännu en kväll i jobbets tjänst kom jag hem till det här. Brasa och gitarrlektion med grabbarna grus. Lillan hade för länge sedan slocknat i soffan - och jag fick hejda mig för att inte väcka henne. Det gör nästan fysiskt ont, när timmarna med barnen blir för få på ett dygn. De är så roliga att hänga med, barnen. Varje dag brister jag ut i gapskratt av alla tusentals tankar och funderingar som de går runt med. Så tacksam jag är att just jag får vara mamma till de här fantastiska små lintottarna!

Helglycka

Tänk att få skriva att man haft den bästa helgen på länge, och ändå ha en massa roligheter kvar i eftermiddag och i kväll. Bra betyg, for sure.

I fredags fick jag överraskningsbesök på jobbet. Tobias och barnen hade med sig fika och en skvallertidning - de känner mig väl min familj. De skulle vidare till bio på Heron City, och eftersom mer eller mindre hela mitt kontor redan hade tagit helg bestämde jag mig för att göra detsamma. Filmen, Flygplan från Disney, imponerade dock inte alls. I alla fall inte på mig och Julia (som somnade efter en halvtimme). Nej, det kändes som en B-version av "Bilar" -ingen vidare story och allmänt skränig.

Lördagen bjöd på höstmagi i all sin färgglada prakt. Klar, krispig luft med färger som bara hösten kan bjuda på. Jag tog mig till elljusspåret där min syster bodde förut, och kutade två kuperade varv. Underbart, fast jag saknade min syster mer än någonsin. Det är trist att ha henne så långt borta som i USA, det är det verkligen. Hon, som tänker på alla - och som innan helgen satte in en rejäl slant på mitt konto "för att jag skulle köpa en bukett eller något annat till mig själv". Jag tog henne på orden...

... och gjorde lördagkvällen till min egen, i sällskap med min vapendragare tillika kusin. Restaurangen Minami på söder fick besök igen, denna gången gav jag mig på deras kycklingdumplings som var precis hur goda som helst. Kvällen avslutades med ännu ett biobesök, denna gången Before midnight med bl.a. Ethan Hawke. Men, det var dessvärre ingen film som imponerade, i alla fall inte på mig (även om den många gånger var klockren i skildringen kvinnligt/manligt.) Alltså, ska ni gå på bio och står i valet och kvalet - se istället Blue Jasmin. Nu ska jag sluta hänga vid datorn och bege mig ut till hösten. Den blir liksom inte bättre än så här!

Då trivs jag som bäst

Efter långa dagar på jobbet längtar jag hem till familjen. Torsdagkvällar är en återkommande favorit. Eftersom barnen är lediga tillsammans med Tobias varje fredag finns ingen jättestress att få barnen i säng. De små är dessutom ofta på gott humör eftersom de vet att fredagar bjuder på roligheter av diverse slag (i morgon ska de tydligen gå på bio och äta p-o-p-c-o-r-n). Själv är jag nästan som effektivast jobbmässigt just på fredagar. Det lägger sig liksom ett lugn över kontoret, många kollegor jobbar från annan ort. Det är då jag hittar tid att gå igenom alla de där punkterna på "att göra"-listan som bara växt sig längre under veckan. Allt är liksom lättare på fredagar. (Får väl erkänna att det också beror på godispåsen som väntar i skafferiet varje helg!)

Datenight

St Ives, England. Augusti 2013.

I helgen var det dags för "barnbytarhelg", vilket är en återkommande procedur för oss och ett av våra kompispar. Deras barn är jämnåriga med våra, och de har heller ingen familj i Stockholm att be om hjälp med barnvakt. Så. Första helgen varje månad kör vi helt enkelt ett byte. I fredags passade vi deras barn + övernattning, och i går kväll var det min och Tobias tur att vara barnfria. Vi hade storslagna planer på att gå ut och äta, och bokade bord på restaurangen Lilla Pakistan. Fast vet ni? Vi avbokade, och bestämde oss istället för att skrota hemma. Jag ansträngde mig och lagade lyxmiddag. Regnet öste ner, maten var jättegod, och vi pratade, pratade och pratade. Helt rätt! Kvällen avslutades sedan i vårt älskade Sickla, där vi tog en sen bio. Tobias ville se "Monica Z", men jag var tveksam. Tur att jag gav med mig, för det var en fantastiskt bra film. Se den. Vilken stjärna hon var ändå, Monica Zetterlund. Sakta vi gå genom stan och Monicas vals - magiska!

Resfredag: Fem anledningar att älska Long Beach

I takt med att mörkret sänker sig över Sverige, blir min längtan efter solen allt starkare. Det är två år sedan nu. Två år sedan vi tog vårt pick och pack och lämnade kylan i Stockholm, för att istället njuta av ett halvårs Thaimout på Koh Lanta. Vi bodde ett par minuters promenad från Long Beach, stranden som jag envisas med att kalla min egen. Strandens riktiga namn är Phra Ae, och kan sammanfattas som 2,8 kilometers ren och skär glädje. I bland säger bilder mer än tusen ord, så jag stannar här.

Anledning 1.

Anledning 2.

Anledning 3.

Anledning 4.

Anledning 5. 

"Krama dina barn"

I dag pratade jag med en kvinna som alldeles nyligen förlorade sin dotter i cancer. En av de sista sakerna hon sa innan vi skildes åt var "Krama dina barn". Hon berättade om alla de där sakerna man bara tar för givna, och inte saknar förrän de inte finns där längre. Hon påminde mig om att ta tillvara på tiden med mina små. Den tiden kommer aldrig igen.

Jag grät en skvätt och tänkte på hur orättvist livet kan tyckas ibland. Och så tänkte jag på mitt eget liv, mina prioriteringar, och hur gärna jag vill att dygnet skulle innehålla fler timmar. Livet, och balansen mellan familj och jobb, hur gör man? Just i dag känner jag mest för att ta med familjen till Thailand igen, och njuta av friheten det innebär att kunna ta dagen som den kommer, utan måsten. Men nu, nu ska jag krama mina barn lite extra, och vara tacksam över varje dag jag får ha dem i mitt liv!

En för alla, alla för en!

Sju x Håkansson.

Det här med att vara många syskon, det är verkligen en gåva. Det går inte en dag utan att jag tänker på min familj - den stora - inklusive extrasyrran i Berlin. Ja, jag tänker på den lilla familjen också för den delen, men de finns ju alltid hos mig. För tillfället är jag den enda av oss syskon som bor i Stockholm. Det är vansinnigt trist ska ni veta. Sedan min äldsta syster flyttade upp till Stockholm någon gång på tidigt nittiotal har det alltid varit någon av oss som har bott i Hufvudstaden. Eller ja, alla utom lillan. Hon bestämde sig för att bryta trenden och drog till Umeå i stället. Någon måste ju bo där också!

I alla fall. I dag är en sådan jag saknar dem lite extra mycket, syskonen. De som peppar, stöttar, förstår, lyssnar och bara finns där. Tur att vi har facebookgruppen, maillistan, telefonen och bloggarna. De där enorma avstånden blir med ens inte lika enorma längre. Tillsammans är vi starka!

Spontandate i Hufvudstaden

Vissa helger är bra mycket bättre än andra! Det här visade sig bli en helg i "bättre"-kategorin. Jag och Tobias fick några oplanerade timmar utan barn, och bestämde oss för en date inne i stan. Att leka turist i sin egen stad borde göras betydligt oftare. Ni vet, hålla varandra i handen, strosa runt bland små gränder i Gamla stan, kika in i Storkyrkan (för första gången!), stanna till för en glasspaus... tja, helt enkelt njuta till fullo av en höst som leker sommar. Love it!

Ännu ett liv

Det sägs att livet både ger och tar. Sjukdomar är en del av livet, det förstod jag för ganska länge sedan. Visst vore det då inte mer än rätt att det finns sjukdomar som inte bara tar, utan också ger? Men nej. Cancer ger ingenting. Cancer tar. Cancer tar liv. Liv som inte förtjänar att tas, liv som som ska levas här och nu. Fullt ut.

I går tog cancern ännu ett liv. Ett tjugosexårigt liv. Alldeles för tidigt, igen. Jag kan inte göra mer än att hålla mina barn lite extra hårt i handen. Stryka deras kinder och viska "jag är så glad att jag har dig". För åh, ni anar inte hur glad jag är att jag har dem. Här, och nu. En mamma ska aldrig behöva begrava sitt eget barn. Aldrig!