Oscarsgalan och klänningarna

Natten till igår var det dags igen, Oscarsgalan med all dess flärd och glamour! Tänk att få vara där någon gång, jag hade nog tuppat av på köpet. Den här märkliga fetischen jag har för kändisar, jag kan inte riktigt rå för den. Redan som liten kallade mina syrror mig för "Sue Ellen" eftersom jag var så fascinerad av tv-serien Dallas. I was born this way!

För ett par dagar sedan såg jag "Wolf of Wall Street" efter uppmaning av min man. Nu förstår jag varför han tycker filmen är så bra, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Margot Robbie är helt enkelt vrålsnygg! Svart klänning och röda läppar är väl alltid ett säkert kort, men jag gissar att till och med en svart sopsäck hade varit snygg på henne.

J. Lo. Vad säger man? Den här kvinnan är alltså född 1969 - hon fyller snart FEMTIO! Hon, om någon, borde bota min åldersnoja. Och vilken drömklänning! Urringningen är lite väl, tja, avslöjande, men har man sådana tuttar vill man väl visa dem antar jag!

Rosamund Pike. Jag ser den här bilden och tycker uppriktigt synd om kvinnan. Hur är det ens möjligt att gå i sådana skor? Det måste kännas som ren tortyr? AJ!

Jennifer Aniston gör väl sällan någon besviken i klädsammanhang, men jag vet inte. Jag tycker att klänningen är... trist. Det där är väl ändå ingen Oscarslook?

Samtliga bilder från Perez Hilton.

Reese, hon är och förblir sockersöt. Jag gillar hennes frisyr, enkel, fast andas liksom lyx! Stör mig en aning på att klänningens svarta bård upptill är lite assymetrisk. Ska den vara så, eller är den bara feltejpad?

******

Jag vet att det känns lite märkligt att bedöma tjejerna och deras outfits som man bedömer boskap, men det känns lite som att det är ett pris som kommer med kändisskapet. Hade jag fått välja en outfit av de här ovan hade jag valt J. Lo:s klänning med viss modifikation för överdelen - men med villkoret att hennes kroppsform följer med på köpet.

(Vill ni ha en proffsigare analys av klänningarna än det här rekommenderar jag att ni går in och kikar på Ebba von Sydows blogg, hon vet vad hon snackar om!)

Resfredag: Akut längtan till Australien

Bild: Impawards (Movie poster)

I natt drömde jag om Australiens vidsträckta bush och brännande sol. Jo, gårdagens förhandsvisning av filmen "Tracks" gjorde definitivt bestående intryck på mig. Filmen, som har officiell Sverigepremiär i mitten av juli, är baserad på boken "På kamelrygg genom öknen" skriven av Robyn Davidson. Robyn var 26 år när hon påbörjade sitt 270 mil (!) långa äventyr från Alice Springs i Australiens mitt - till Indiska Oceanen på Australiens västkust. Med en enorm målmedvetenhet och lite hjälp av välvilliga aboriginer och en fotograf från National Geographic genomförde Robyn denna svindlande sträcka i sällskap av fyra kameler och sin älskade hund Diggity.

Vi biobesökare fick äran att träffa Robyn Davidson, som för övrigt  utstrålar en enorm karisma och äventyrslust, under gårdagen. Efter filmen fick publiken tillfälle ett ställa frågor - det var många som var nyfikna på Robyns bravader och tankar kring resan. Robyn berättade att hon hoppas filmen kan lära unga personer att släppa kontrollen i den digitala värld vi lever i idag. Hon menar att det i dagens samhälle verkar vara "illegal to get lost". Menar då Robyn att alla måste ut och vandra i öknen i flera månader? Inte alls. Enligt Robyn finns det fullt av spännande äventyr i vardagen - det är viktigt att hitta vägar för att koppla bort "the noise of today". När Robyn fick frågan om hon själv hade valt att skildra sin historia på ett annat sätt än det vi får se i filmen svarar hon tveklöst ja. Enligt Robyn vill producenten hela tiden leta efter händelser i Robyns barndom (vilka får ni se i filmen) för att förstå anledningen till varför ger sig ut på sin resa. Om däremot en man hade gjort samma resa menar Robyn att han aldrig hade fått frågan "varför". Mannen skulle bara betraktas som allmänt cool och handlingskraftig. Men en kvinna? Som Robyn säger:

- For a woman to do something different she has to be a bit mad...

Så, vilka intryck får jag med mig av filmen? Förutom de fantastiskt vackra landskapsskildringarna från mitt absoluta favoritland, ger filmen utrymme för eftertanke. Hur kan jag, mitt i småbarnsåren och dagens ständigt uppkopplade värld, hitta lugn och ro och därmed tid att reflektera? Gör jag verkligen det jag vill göra? Lever jag mitt liv, eller någon annans? Mina tankar får sammanfattas av Robyns kloka ord:

- Find out what you are capable of and who you are.

Robyn Davidsson, till vänster, intervjuas efter filmens slut.

Ps: Samma blogginlägg publiceras i dag på bloggen Resfredag.

Helglycka

Tänk att få skriva att man haft den bästa helgen på länge, och ändå ha en massa roligheter kvar i eftermiddag och i kväll. Bra betyg, for sure.

I fredags fick jag överraskningsbesök på jobbet. Tobias och barnen hade med sig fika och en skvallertidning - de känner mig väl min familj. De skulle vidare till bio på Heron City, och eftersom mer eller mindre hela mitt kontor redan hade tagit helg bestämde jag mig för att göra detsamma. Filmen, Flygplan från Disney, imponerade dock inte alls. I alla fall inte på mig och Julia (som somnade efter en halvtimme). Nej, det kändes som en B-version av "Bilar" -ingen vidare story och allmänt skränig.

Lördagen bjöd på höstmagi i all sin färgglada prakt. Klar, krispig luft med färger som bara hösten kan bjuda på. Jag tog mig till elljusspåret där min syster bodde förut, och kutade två kuperade varv. Underbart, fast jag saknade min syster mer än någonsin. Det är trist att ha henne så långt borta som i USA, det är det verkligen. Hon, som tänker på alla - och som innan helgen satte in en rejäl slant på mitt konto "för att jag skulle köpa en bukett eller något annat till mig själv". Jag tog henne på orden...

... och gjorde lördagkvällen till min egen, i sällskap med min vapendragare tillika kusin. Restaurangen Minami på söder fick besök igen, denna gången gav jag mig på deras kycklingdumplings som var precis hur goda som helst. Kvällen avslutades med ännu ett biobesök, denna gången Before midnight med bl.a. Ethan Hawke. Men, det var dessvärre ingen film som imponerade, i alla fall inte på mig (även om den många gånger var klockren i skildringen kvinnligt/manligt.) Alltså, ska ni gå på bio och står i valet och kvalet - se istället Blue Jasmin. Nu ska jag sluta hänga vid datorn och bege mig ut till hösten. Den blir liksom inte bättre än så här!

Datenight

St Ives, England. Augusti 2013.

I helgen var det dags för "barnbytarhelg", vilket är en återkommande procedur för oss och ett av våra kompispar. Deras barn är jämnåriga med våra, och de har heller ingen familj i Stockholm att be om hjälp med barnvakt. Så. Första helgen varje månad kör vi helt enkelt ett byte. I fredags passade vi deras barn + övernattning, och i går kväll var det min och Tobias tur att vara barnfria. Vi hade storslagna planer på att gå ut och äta, och bokade bord på restaurangen Lilla Pakistan. Fast vet ni? Vi avbokade, och bestämde oss istället för att skrota hemma. Jag ansträngde mig och lagade lyxmiddag. Regnet öste ner, maten var jättegod, och vi pratade, pratade och pratade. Helt rätt! Kvällen avslutades sedan i vårt älskade Sickla, där vi tog en sen bio. Tobias ville se "Monica Z", men jag var tveksam. Tur att jag gav med mig, för det var en fantastiskt bra film. Se den. Vilken stjärna hon var ändå, Monica Zetterlund. Sakta vi gå genom stan och Monicas vals - magiska!

Söndergråten

Jag kom precis hem efter att ha sett The Impossible på bio. Jag har aldrig någonsin fällt så många tårar över en film förut. När eftertexterna började rulla kunde jag inte tänka på något annat än att skynda mig hem för att krama om min familj. Tsunamikatastrofen 2004 lämnar ingen oberörd. Filmen baserar sig på den sanna historien om Maria Belón och hennes familj. De vaknade den 26 december 2004 upp till en solig dag i semesterparadiset Khao Lak, för att några timmar senare befinna sig mitt uppe i en mardröm.

Den 12 april förra året fick vi vara med om en omskakande tsunamivarning på Koh Lanta. Klumpen i magen glömmer jag aldrig. Vi hade tur, men fick oss en rejäl tankeställare. 

Nu ska jag bära över de här knattarna till vår dubbelsäng. I natt vill jag ligga nära, länge. Var rädd om livet, det är inte självklart!

Pitch Perfect

En av jullovets höjdpunkter i Skottland var kvällen då jag och min syster Tina, tillsammans med Ben&Jerry och en oförskämt stor låda popcorn, såg Pitch Perfect på bio. På fredag har filmen äntligen premiär här i Sverige, missa inte den! Både jag och Tina var överens om att det här är en film som man blir riktigt glad av. Alltså, ingen film som DN kommer att recensera, men väl den perfekta feelgoodfilmen att krypa ihop framför som ett välkommet avbrott från den evighetslånga vintern. Efter att ha sett filmen undrar jag för övrigt tre saker:

1. Varför tog jag inte chansen att leva collegelivet i USA?
2. Varför slutade jag med sånglektionerna i gymnasiet?
3. Varför ser jag inte ut som Brittany Snow?

Brittany Snow gör en klockren roll som Chloe i A cappella-gruppen "Bellas".

Stockholm - Borås - Göteborg - Stockholm

Förra söndagen roade vi oss kungligt med en marathondate, jag och min man. Mormor och moster Kajsa höll ställningarna hemma med barnen. Nya ritböcker och muffinsbak gick tydligen hem big time.

Dagen började på allra bästa sätt med en hotellfrukost på Rica Hotel Stockholm, som ligger bara några minuters bilväg från vårt hus. Jag skulle kunna äta hotellfrukost varje dag, varje måltid. För ovanlighetens skull måste jag säga att pannkakorna var bufféns höjdpunkt.

Sedan körde vi vidare mot Borås, där vi mellanlandade i en biosalong för att se Skyfall. En av de bästa Bondfilmerna hittills skulle jag säga. Tobias fick för övrigt panikbromsa när jag fick syn på godis/filmbutiken "Hemmakväll". Sockerhinken blev dagens middag, inte alls mig emot. Inte alls...

Kvällen kulminerade i en helt fantastisk musikupplevelse på Lorensbergsteatern, där Stefan Andersson gjorde en magisk föreställning baserat på musik från hans tjugo år som artist. Den sjunde december kommer man att kunna köpa hans jubileumsskiva "En samlad Stefan". Köp den!

Innan jag och Tobias körde tillbaka mot Stockholm hann vi köra en runda i ett julpyntat Göteborg. På vägen hem föll årets första snö. Fint, men mycket olämpligt med tanke på att vi ännu inte hade hunnit sätta på vinterdäck på bilen. I snigelfart tog vi oss hem igen, trötta men fantastiskt glada efter en ovanligt lyckad marathondate!

Premiärlejon!



Foto: Karina Ljungdahl

Nja, tror att både Sebbe och hans kompis E får öva lite grand på det där med att smila på röda mattan. Men söta är de i alla fall! Tack åter igen Mgroup för en lyckad tillställning på Tingeling - Vingarnas Hemlighet i lördags.

En oväntad vänskap

Igår firade vi allså fem år som förlovade. Vanligtvis bryr vi inte så jättemycket om olika datum (minns inte ens vilket datum vi blev tillsammans), men fem förlovade år är ändå lite speciellt. Förra veckan fick vi erbjudande om barnvakt, vi behövde inte ens fråga. Ett sådant tillfälle missar man helt enkelt inte som småbarnsförälder.

Vi bestämde oss för att lita på lovorden vi hade hört om filmen En oväntad vänskap - en historia som grundar sig på en sann berättelse. Och ja, det var verkligen en "Feel good"-film som lockade till både tårar, skratt och eftertänksamhet. Om ni bara ska se en film i höst, se den. Jag kan lova att ni kommer gilla den.



Sist vi var på bio var samma dag jag hade sprungit Tjejmilen.
Lyckoendorfinerna pumpade fortfarande runt i kroppen, syns det?

Snow White and the Huntsman

För närmare ett år sedan skrev jag ett inlägg om de båda Snövit-filmerna som skulle släppas, där jag hoppades på att inte bli besviken. Well, ikväll har jag och några tjejkompisar varit och tittat på en av dem. "Snow White and the Huntsman" visade sig vara inte bara bra, utan en fantastiskt bra film. Ni måste se den, så är det bara. Kristen Stewart och Charlize Theron i rollerna som Snövit och Den elaka styvmodern gör underbara rolltolkningar, och är värda varsin Oscar, minst.

Bild: Collider

Tigers film

Hela familjen samlad på förhandsvisningen av Tigers film igår (åter igen, tack Lovisa). En stund senare sov Tobias gott i biofåtöljen, Sebbe satt blixtstilla och följde med stora ögon varje sekund av filmen, medan Julia gnydde efter "mappen". Själv satt jag och funderade på hur Tiger blivit så självisk, Nalle Puh så dum, Ior så seg, Nasse så rädd och Kanin så enerverande... Kanske något för min lillasyster, den blivande psykologen, att analysera!?

Bio och söndagsmiddag

Idag har vi kört familjedag. Jag hade turen att vinna biljetter till förhandsvisningen till Tigers film på Lofsans blogg (tack!). Sebastian har bara varit på bio en gång tidigare, men han satt som klistrad vid sin stol under hela filmen. Julia klarade sig utmärkt i 45 min, sedan var Nalle Puh och hans vänner inte lika intressanta längre. Tobias däremot, han hade inga problem att sitta still i biofåtöljen. Han sov sig igenom större delen av filmen...

Efter bion åkte vi vidare till god middag hos fam B, där söndagssteken stod klar när vi steg innanför dörren. Jag känner mig fortfarande väldigt mätt på thaimat, och njuter därför varje gång jag får "riktig" svensk mat. Får se hur länge det håller i sig.

Framför mig väntar en spännande vecka. Jag ska in på min nya arbetsplats och jobba några timmar. Efter sommaren kör det igång på riktigt!

Vad hände med nitarna?

Bild från Ebbas blogg/Scanpix.

Det verkar som att Noomi Rapace har lagt nitar, piercingar och den svarta kajalen på hyllan. Lisbeth Salander-stilen är long gone, numera strålar hon på röda mattan i sann Hollywood-anda. (Bilden är från filmfestivalen i Rom.) Om ryktena stämmer att Ola Rapace var otrogen mot denna fantastiskt vackra kvinna, undrar jag hur han tänkte, och hur han tänker nu.

Hold on!

I filmen "Bridesmaides" (som sagt, se den!) framträder "Wilson Philips" med sin megahit från 1990. Min man påstår att jag blivit besatt av denna låt, tror jag har lyssnat på den 25 gånger på mindre än ett dygn. Skulle vara kul att se statistik på hur många gånger låten har googlats/spelats på You Tube sedan "Bridesmaides" hade premiär. Låten gör att jag blir glad, och ger mig massor av energi inför all tråkig flyttpackning. "Hold on for one more day", packningen kommer nå sitt slut...

Snövit.

Bilder från Cinezine.

Nästa år släpps två filmer om Snövit; "Snow White and the Huntsman" (vänster) och "Snow White" (höger). I "Snow White", vilket tydligen är en spekaktulär omtolkning av den klassiska sagan, ser vi bl.a. Lily Collins och Julia Roberts. "Snow White and the Huntsman" är en mörkare fantasy-version med namn som Kirsten Stewart och Charlize Theron i huvudrollerna. Jag gillar "sago-filmer", och hoppas att jag inte blir besviken när jag någon gång 2012 kryper ner i biosoffan.

På tal om bio, om ni inte har sett "Bridesmaids", gör det! Skönt att för en gångs skull slippa se Hollywood-hypade och botoxade kvinnor med åldersnoja i huvudrollerna! Det är en riktig "feel-good" film.

THE dress!

Någon som känner igen den? Klänningen med stort K. Denna tror jag till och med min man skulle känna igen, och då kanske ni förstår storheten i det hela. Här om veckan såldes klänningen på auktion för 31 miljoner kronor. Inte direkt H&M pris alltså. Om någon, mot förmodan, missat klänningen kan jag berätta att Marilyn Monroe bar klänningen i filmen "Flickan ovanpå" från 1955. Måste erkänna att jag tyvärr inte sett filmen själv, borde jag det kanske?

Världens mest kända pose!?