Vår Tjejklassiker

Den fjärde oktober förra året träffades jag, Charlotta och Louise för en planeringsmiddag. Äntligen skulle vi göra slag i saken och ta tag i den där Tjejklassikern en gång för alla! Jag bestämde mig egentligen redan i slutet av september 2013, efter att ha sprungit Lidinglöloppet 15 km. Jag tänkte att nu var jag ju ändå i gång med träningen, så varför inte köra hela vägen ut? Louise och Challe hade också velat göra Tjejklassikern länge, och nu var det helt rätt i tiden. Inga graviditeter, inga spädbarn, någorlunda koll på arbetssituationen. Det var liksom bara att köra. Sagt och gjort, anmälningarna gjordes, och nu fanns ingen återvändo. Ett år senare är vi i hamn. Och JA- vår Tjejklassiker är helt klart årets höjdpunkt! ("Tjejklassikern- the movie" hittar ni här!)

4 oktober 2012, mental förberedelse för Tjejklassikern!

Februari 2013. Tjejvasan. Ve och vasa, det var bland det segaste jag har varit med om. Men kom i mål, det gjorde jag. Till slut.

Juni 2013. Tjejvättern - det klart roligaste delmomentet!  Ska ni bara välja en "gren" i Tjejklassikern, kör Tjejvättern. Efter målgång var jag lycklig inifrån och ut.

Juli 2013, fortfarande ganska kaxiga. 1000 iskalla meter senare, inte lika...

September 2013. Lidingö Tjejlopp - och min fjärde och därmed sista (Tjejklassiker)medalj för i år. Oh the joy!

September 2013. Ett MYCKET nöjt team firar av sina bedrifter, och laddar inför nya (?).

Vår Tjejklassiker 2013

I give you "Vår Tjeklassiker 2013" - The Movie! Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: det senaste året har gett mig så otroligt mycket. Tack Charlotta & Louise, vilken resa vi har gjort!

Spinning med Linda

Nu har det snart gått en månad sedan jag körde Tjejvättern. Jag har inte varit i närheten av en sadel sedan dess - andra träningsformer har känts betydligt mer lockande. Men, när Linda frågade om jag ville hänga på och testcykla hennes pass Spin55 (som hon kommer att köra på Friskis i Haninge till hösten) tackade jag såklart ja. Jag visste redan innan att Linda är en jätteduktig instruktör, eftersom jag körde ett teknikpass med henne inför Tjejvasan. Då gällde det i och för sig längdskidåkning, men hon visade samma proffsighet och glädje i sin roll som spinninginstruktör.

Närbilderna jag fotade på Linda blev alldeles suddiga, det blir ju lätt så när man försöker plåta en energisk instruktör i cykelsadeln... Men visst, kisar ni lite grand ser ni en stretchande Linda skymta framme vid podiet.

Vi var ett glatt gäng Lofsianer som möttes upp för att cykla. Det var som vanligt riktigt kul att få träffa några av tjejerna i Lofsans challenge på riktigt - i vanliga fall umgås vi ju bara "på nätet". Och Linda, tack åter igen för ett toppenbra pass. Jag kommer att sova riktigt gott i natt!

Veckans träning (v. 24-25)

Lycka!

Vet ni? Det finns inte så mycket att tillföra under den här rubriken. På två veckor har jag lyckats få till tre ynka träningspass, varav det ena bestod av ett 15 minuters tabatapass, och de andra två av löprundor. Två veckor efter våra tio mil på cykel försöker jag fortfarande hitta det där lilla extra för att tycka träning är något lustfyllt. Mitt sinne har dessutom varit etthundra procent inställt på "jobbmode", och träningen har dessvärre inte blivit prioriterad. Men nu? Nu laddar jag batterierna igen. Den sjätte juli är det dags för Vansbrosimmet, mitt sista delmoment i Tjejklassikern á la Annika. Jag kan knappt förstå det själv. Stolt? Jovars. Och inte så lite heller.

Veckans träning (v. 23)

Ni har väl aldrig fått nog av cykelbilder!? :)

Allsidig träning? Nja, inte riktigt va. Förra veckans träning går inte till historien som den mest varierade i världshistorien:

Måndag: Cykla 8,7 km (29 min)
Tis-Ons: Vila
Torsdag: Cykla 7,6 km (25 min)
Fredag: Vila
Lördag: Cykla Tjejvättern 100 km (4 h 15 min)
Söndag: (Välförtjänt) Vila

Nu vill jag inte se någon cykel på ett tag, utan istället lägga mycket fokus på löpningen igen. Jag har verkligen längtat efter att få springa, utan att ha dåligt samvete för att jag inte sitter på en cykelsadel. Om en dryg månad är det dags för Vansbrosimmet, så framöver ska jag försöka lägga in ett par simpass i någon närliggande sjö. Om inte annat för att vänja kroppen vid kallt vatten. Hu!

Tjejvättern - från början till slut

Dagen efter. Lite ont i höger knä, annars känner jag mig oförskämt pigg, rent fysiskt. (Att sedan viss tvååring krånglade och höll mig vaken till kl 03:00 i natt, det är en annan historia.) Men hur var det då, där nere i Motala? 

Jodå, det var riktigt, riktigt bra. Jag, Charlotta och Louise (aka "Dreamteam") åkte ner till Motala redan i fredags, för att ha god marginal inför loppet. Ursprungsplanen var först att sova hos vänner i Jönköping, men jag är glad att vi ändrade oss i sista sekund. Det var riktigt skönt att ha en lugn kväll, utan stress, innan det var dags för dagen D. Nummerlapparna hämtade vi ut på Stora Torget, bara fem minuter från vårt boende på Korpens Sporthus i Motala. 250 kr/natt för sovplats i en sovsal tillsammans med en handfull andra tjejer. Rent, fräscht, centralt och tillgång till dusch, kan verkligen rekommendera det för andra Vätterncyklister!

Sedan var det dags för den klassiska "kolhydratuppladdningen". Vi beställde in supergod pasta + ost/baconsås med kyckling, och vissa av oss avslutade måltiden med en maffig chokladkaka...

... medan andra nöjde sig med en klassisk chokladboll.

På kvällen var det dags för lite pyssel. Här började mina händer darra på riktigt. Tydligen var jag inte riktigt med i matchen, för jag satte tidtagningschipet på vänster istället för höger sida på cykelhjälmen, vilket ledde till en uppläxning på Motaladialekt vid startfållan. Hm.

Sömnen var det väl sisådär med, och då inte beroende på att jag sov på en madrass i en gympasal. På morgonen var det dags att kitta upp med "cykelfrisyr" och proffsiga kläder. 

Lite sista minuten-fix skulle också hinnas med...

... och så mer mat såklart. Ska man cykla tio mil är frukosten A och O.

Tadaaa - redo för vad som komma skall! Och visst gick det bra, över all förväntan faktiskt. Vår plan var att klara loppet på mindre än fem timmar, och vi beslöt därför att hålla ett tempo på ca 20 km/h (tack H för cykeldatorn, vilken guldgruva!) Ganska snart märkte vi att vi fixade att köra snabbare än så. Efter ca tre mil kom loppets största utmaning, en brant stigning uppdelad i flera etapper. Här ledde många tjejer sina cyklar, men vi kämpade på. Peppade över hur bra det gick, och över de fantastiskt vackra vyerna över Vättern, trampade, och rullade vi, snabbare och snabbare. (Maxfarten efter stigningen låg någonstans på 36 km/h. Nerför, såklart). Vi stannade vid ett par depåer för att dricka, och jag fyllde på med banan och bulle. Mina bars och druvsockret höll humöret och blodsockret uppe längs vägen. Vi stannade också till för ett snabbt "photomoment" vid en av alla fantastiska utsiktsplatser:

Efter ca sex mil var vi överens om att sänka tidsmålet, för att istället satsa på att komma under 4:30. Med tre mil kvar var vårt mål att köra 30 km/h hela vägen in i mål. Sista milen släppte vi varandra - och jag bestämde mig för att ösa allt jag hade. Det funkade riktigt bra, men med bara någon kilometer kvar smög Louise upp bakom mig, efter att ha legat tight efter ett bra tag utan att ge sig tillkänna. Det satte i gång alla tävlingsinstikter jag har (också de jag inte visste fanns!), och vi två körde en riktig spurt hela vägen in i mål. Jag har efteråt hört att det är förbjudet att spurta på Tjejvättern, det är ju ett motionslopp! Hm, det kan förklara den manliga funktionärens sura min när vi höll på att köra över honom in i mål. Vem vann då? Tja, det skulle i princip behövas en målkamera - så tight var det. Både jag och Louise fick en sluttid på 4:15.

 Charlotta kom minuten efter, en fantastisk prestation med tanke på att hon körde runt på en mountainbike!

***

Hörrni, jag kan verkligen rekommendera det här med cykling. Jag trodde inte att jag var en "cykeltjej", men det är aldrig för sent att ändra sig. Jag gillar vinden i håret, känslan av att glida fram på vägarna i vårt vackra land, och tanken på att jag kan trampa runt i princip hur länge som helst. Eller ja, i alla fall tio mil. Jag känner mig otroligt nöjd med helgens lopp, inte minst för ett par fantastiska dagar tillsammans med tjejerna. Idrott är så mycket mer än bara den fysiska ansträngningen, det är också sammanhållning, skratt och vänskap för livet!

Tio mil senare.

Jodå, visst klarade jag det! Trampade, kämpade och krampade. Fyra timmar och femton minuter från start till mål. Nu är jag hemma, med aningens darriga ben, och ler vid tanken på att jag numera är stolt innehavare av en "Tjejvättern"-medalj. TACK Charlotta och Louise för en fantastisk upplevelse! Nu, mina vänner, kommer jag att krascha på kudden. Det har jag längtat efter ända sedan vi spurtade över mållinjen...

Packning inför Tjejvättern

Alltså, jag går runt som på nålar här hemma. I eftermiddag åker jag och mitt "team" till Motala för att ladda inför morgondagens tio mil. Kvällen igår spenderades hemma hos L och hennes cykelexpert till man. Han hade stenkoll, ojade och hummade när han gick igenom min cykel i detalj. Han gjorde ett fantastiskt jobb, och genom sitt meckande eliminerade han många av mina orosmoment (som den lilla detaljen att kedjan strulade). Den här gången kan jag, till skillnad från Tjejvasan, i alla fall inte skylla på materialet om det inte går riktigt som jag vill... :)

Nu återstår det här med packningen. Jag har i alla fall fått ihop det viktigaste: vadderade cykelbyxor med hängslen, strumpor (Gococo, har ännu inte bestämt om jag ska köra ankellånga eller kompression), sport-bh, linne (Kari Traa, behöver ett linne för att inte mina hängslen ska skava), cykeltröja med fickor, sadelväska med extra slang, cykelhjälm, vattenflaska, choklad och Wasa-bars, druvsocker, solglasögon, cykelhandskar, solkräm och vaselin. (Sedan fotot togs har jag lagt till kontanter, regnponcho, sportklocka, torrt ombyte och iPhonehållare).

Startbeviset är utskrivet, och boende är bokat i Motala. Är det något jag har glömt? Har ni några sista minuten-tips? Nu kööööör vi!

Veckans träning (v. 22)

Springa, cykla och lite hemmaträning på det. Ungefär så ser mitt träningsliv ut just nu. Förra veckans höjdpunkt var helt klart VårRuset, där jag lyckades putsa mitt PB rejält. Jag lovar, det är intervallerna som har gjort skillnad. Jag har min, och många andras, löpguru Ida att tacka. Fortsätter jag att följa hennes råd ska jag nog lyckas med mitt tidsmål på Tjejmilen också! Maj är som bekant en riktigt späckad månad, det gäller att pussla för att få in de där träningsminuterna. För ja, just nu handlar det nog mer om minuter än timmar:

Måndag: Casall T.O.D. "Shoulder Shape" (15 min)
Tisdag: VårRuset 5 km (25:30)
Onsdag-Fredag: Vila
Lördag: Casall T.O.D. "Ab Shape" (15 min)
Söndag: Cykla 20 km (1:01 h)

På lördag är det dags för nästa utmaning: TJEJVÄTTERN! Tio långa mil på racercykel, hur ska det gå? Det som oroar mig mest är 1) strul med cykeln 2) ont i nedre regionerna på grund av ultrasmal sadel

Magpirret blir mer och mer märkbart för varje sekund som tickar närmare lördag. Alltså, de här känslorna i kroppen som tävlandet medför. Jag är inte riktigt van, men inser äntligen vad min man har pratat om i alla dessa år. Livet blir bra mycket mer spännande med en dos tävlingsnerver då och då!