Tack Coop

Enligt barnen finns de bästa ostfrallorna på Coop Extra Stuvsta. Det händer ofta att vi köper både en och två sådana på vår (nästan) dagliga promenad ner till Coop. Sedan mellanlandar vi på OKQ8:s baksida, för att fika på nybakade fralls. Men nej. Det var inte frallor det här inlägget skulle handla om.

Coop i Stuvsta gjorde min kväll. På lite lätt darriga ben, efter gårdagens bravader upp- och nerför Lidingös backar, gick jag för ett par timmar sedan ner till affären för att panikhandla välling. Simultanförmågan som jag trodde att jag besatt, gjorde att jag gick och pratade med mamma i telefon, samtidigt som jag plockade ner varorna i korgen. Någonstans halvvägs i handlingen stötte en yngre person emot mig och sa snabbt "förlåt". Jag tänkte inte mer på det, förrän det var dags att börja tänka på betalningen. Körde min vanliga vevning nere i handväskan. Hittade inte plånboken (men vilken kvinna gör det vid första försöket?). Efter två-tre djupdykningar ner i väskan förstod jag att det var på riktigt. Plånboken var borta. Tog ett par rundor runt i butiken. Efter en stund gick jag till kassorna och förklarade resolut för en ung kille att min plånbok förmodligen hade blivit stulen i samband med att någon "yngling" råkat gå in i mig. Eller (här med lite tystare röst) att jag helt enkelt varit lite förvirrad, och tappat plånboken. Eller (jo, här viskade jag nog), att jag av någon konstig anledning helt enkelt lagt plånboken någonstans i butiken. Efter att ha blivit lovad att väktaren skulle kolla igenom övervakningsbanden ringde jag med gråt i rösten till Tobias och berättade att någon hade snott min plånbok, eller att jag bara blivit alldeles förvirrat glömsk. I plånboken fanns, förutom pengar, ett nyladdat SL-kort, Mastercard, Ticket Rikskort, och en hel massa andra viktigheter. På vägen hem hann jag ringa och spärra mitt Mastercard. Väl hemma satte jag mig bredvid Tobias och beklagade mig.

Tjugo minuter senare ringde dagens hjälte, Linnea från Coop, och berättade att de hade hittat min plånbok i butiken. Jag kunde lika gärna ha vunnit högsta vinsten i vilken tävling som helst. Kanske håller jag på att bli knasig, men då har jag i alla fall min plånbok med mig in i tokigheten. Jag skyller på Lidingöloppet. Träningsvärken har tydligen satt sig på minnet också.

Lidingöloppet

Femton kilometer och 1 timme, 32 minuter och 6 sekunder senare var jag aningen mer svettig (genomblöt) och mör i varenda liten muskel. Men vet ni? Det gör inget. Jag är överlycklig och riktigt stolt över mig själv. Det är första gången jag springer mer än 11 km, någonsin. Fast, något Göteborgsvarv blir det inte. Jag la ner de tankarna efter ungefär 4 kilometer i spåret idag.

Vi hade tur med vädret, det blev en härlig höstdag ute på Lidingö - perfekta förutsättningar för ett bra lopp. Vid starten kände jag mig stark, och peppad inför vad som skulle komma. Banan började med två (!) ganska branta backar, och där och då undrade jag om det här med Lidingöloppet var så klokt ändå. Kilometerna därefter gick av bara farten, med ett alldeles lagom flow. När jag hade sprungit en mil var det dags för drickastopp och banan alt Pågens kanelgifflar. Jag tog en giffel i farten, tänkte att jag kanske behövde den energin. Men usch, de där två betten gjorde mig illamående direkt. Och stunsen i benen, den försvann ungefär samtidigt som giffelbitarna åkte ner. Nu gick det tungt och trögt, och flowet var som bortblåst. Fortsatte mala på, och med ungefär 3 kilometer kvar fick jag nya krafter. 3 km är ju ingenting! Med 1 km kvar gjorde publikens hejarop att jag ökade på stegen ytterligare. Väl i mål fick jag blinka bort ett par tårar. Jag var så glad, och så trött.

Mina mellantider:
5,5 km - 00:32:50
11,4 km - 01:08:55
15 km - 01:32:06

Jag blev ju inte direkt mindre nervös av att läsa den här lappen precis innan start.

Nu, med ett meal från Burger King, en Kexchoklad och en Gainomax i magen, och efter att ha tagit en alldeles för lång dusch (förlåt far!) håller jag sakta men säkert på att bli människa igen. Jag har bäddat ner mig i sängen, och inget i världen kan få mig att flytta härifrån de närmaste timmarna. Eller jo. Det skulle i så fall vara en snabb tur till skafferiet för att snylta av Sebastians och Julias lördagsgodis... (Och Sofy, stort tack för startplatsen. Utan dig hade jag aldrig kommit på tanken att utsätta mig för det här! :)

Ett, två, tre...

...på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det och IMORGON smäller det!

Kläderna är utprovade (tack Sofy för den snygga, och sköna, Casall-jackan!), fötterna insmorda med vaselin (enligt tips från Malin Ewerlöf Krepp), och pastan från kvällens besök på Vapiano ligger gott i magen. Om ganska exakt tolv timmar (kl 10:20) är det dags för mig att springa 15 km Lidingölopp. Jag hämtade nummerlappen tidigare idag, och kände pulsen stiga bara jag såg Lidingövallen. Känner jag mig själv kommer jag ligga vaken hela natten. Känslan i kroppen kvällen innan Tjejmilen var densamma som inför en tenta. Sjukt nervös. Kära vänner, wish me luck! Det kommer jag att behöva.

En torsdag i Stuvsta

Foto: Kajsa, aug 2012.

Min storasyster hänger vid en glittrande pool intill ett lyxhus på Sunset Boulevard i Los Angeles. Och lillasyster, hon gör Manhattan, New York, med sin pojkvän. Bitter? Jag? Nej, inte alls. Jag sitter ju i ett nystädat hus i glamourösa Stuvsta. Hm.

Ikväll kom en av tjejerna i mitt "Tjejklassiker-team" förbi med sina två små tjejer. Det är inte varje dag jag sitter och diskuterar olika typer av långskidor. En ny värld håller på att öppna sig för mig, och jag gillar det! Idag körde jag sista löppasset inför Lidingöloppet. Det kändes ok, men inte mer. Har inget direkt "klipp" i steget. Jag hoppas att jag hittar det till på lördag. Om inte kan de där backarna kännas väldigt, väldigt... backiga.

Say cheese!

På Julias födelsedag i början av augusti knäppte jag den allra första bilden på barnens farmor och ALLA hennes fyra barnbarn samlade tillsammans. Det finaste gänget jag har sett på länge.

I helgen var det dags för lillkusinen, aka "Messi" att få sitt namn, och ett ypperligt tillfälle för oss alla att träffas igen. Det är en fantastisk släkt jag har gift in mig i. Det gjorde jag bra!

Bye bye Bernies!

Under dagen har jag med spänning följt min syster via sms och facebook. Jag känner väl igen symptomen. För ganska exakt ett år sedan var det jag och som satt där med samma symptom. Hyperventilation, ångest över milslånga listor, lite sorg och vemod, lite oro, men allra mest glädje och förväntan. Imorgon drar storasyster plus familj till USA. Till att börja med två år. Jag har en viss känsla av att de blir kvar länge. Jättelänge.

Jag har också pratat en stund med min lillasyster idag. Den lyxliraren åker på långweekend till New York imorgon. Alla dessa resplaner överallt blev för mycket för mig, suget blev liksom för stort. Av den anledningen tog jag tåget, inte till Amerikat, men väl till polisen i Flemingsberg idag för att förnya mitt pass. Det kommer att behövas i höst. Mer om det senare. Nu ska jag ringa morgondagens resenär för att önska lycka till på färden. So long Bernies, see you in the summer!

Fjärilar i magen

Idag kom ett efterlängtat kuvert på posten: startbeviset till Lidingöloppet 15 km på lördag. Gah! Nu är det på riktigt. Jag hoppas verkligen på strålande höstsol till helgen, vill helst slippa en repris på Tjejmilens kalla och blöta historia.

Jag spenderade dagen genom att ladda upp inför lördagens bravader med ett roligt styrkepass på SATS (tack Maria x 2 för sällskap och pepp!). För tillfället har jag vanligtvis inte alls motivation nog att ge musklerna det de kräver i form av styrketräning. På något sätt har jag helt enkelt blivit för insnöad på det här med löpning. Tänk, vilken grej. Jag. Insnöad på löpning. Ha! Under sker visst än.