Oscarsgalan.

Scarlett är alltid stilig! Gillar färgen, men inte tyget. Kul detalj med bar rygg.

Vet inte vad det är, men Nicoles klänning ser bara konstig ut.
 Och Nicole själv; ju mer botox hon sprutar in, ju tantigare ser hon ut!

Gwyneth. Om jag fick välja, skulle jag vilja se ut som dig.
Snyggast på röda mattan denna gången, som så många gånger förr!

Michelle ser bara... tråkig ut. Blek på alla sätt.
(Alla bilder från Stella pictures!)

Båda barnen sover. Får en helig stund att frossa i klänningarna från Oscarsgalan i natt. Långt i från mysbyxor och vällingfläckar. Känns lyxigt att få drömma sig bort en stund! Lätt att sitta här och ha åsikter om smink, klänningar och frisyrer. Men, det är väl just det som Oscarsgalans röda mattan-session går ut på, eller? Att vi "vanliga döda" ska få ösa ris och ros över kändisarna?

Mot sydligare breddgrader.

Jag hörde att vädret är bättre nere i södra Sverige. Dessutom hörde jag att min lillasyster Kajsa har lovat att laga mat om jag kommer ner med barnen. Sebbe längtar efter bus med morfar och kusinerna i Rödeby. Det finns alltså massor av orsaker att åka "hem" till Karlskrona. (Tobias tycker det är jättekonstigt att jag alltid säger att jag ska åka "hem". Det sitter i ryggmärgen, jag kommer alltid säga så!)

Mys med morfar.
2010-07-15

Sötaste lillasyster.
Kreta, maj 2007

Hemmafru-debatten.



Provocerande?
2010-02-06

 Har precis tittat på "Kvällsöppet med Ekdal" - "Är det nya hemmafruidealet en kvinnofälla?" Visst är det konstigt att det kan vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn? Nalin Pekgul (s) verkar gå i taket av att kvinnor som jag, unga och mitt i karriären, gör ett medvetet val att ta en paus från jobbhetsen för att istället - hör och häpna - ta hand om sina egna barn! Jag har haft turen att födas in i ett land där jag själv kan välja hur jag ska leva mitt liv, men tydligen är det bara ok så länge jag väljer "rätt". Jag hoppas och tror att jag så småningom ska hitta en bra balans mellan familj och arbete. Just nu, när barnen är små, känns det viktigare för mig att kunna vara med dem, istället för att sitta och slita för ett börsnoterat företag där arbetet som jag utförde i slutändan bara innebar att ledningen i toppen kunde ta ut ännu högre bonusar.

Just nu är jag jättenöjd med min situation, barnen är små, och jag vill finnas där för dem. Om ett par år kommer barnen vara äldre, och jag kan fortsätta springa runt, runt i karriärs-ekorrhjulet. Min man kommer med allra högsta sannolikhet vara hemma med barnen när de blivit äldre. Det som är så skönt är att det är jag och min man, och ingen annan, (inte ens Nalin Pekgul) som tillsammans bestämmer hur vi vill ha det i vår familj!

Åland.

Vi som delade hytt...

Julia myser hos moster!

Vi kunde lika gärna varit i Antarktis.

Klistermärken är numera Sebbes stora hobby.

Hemma igen efter ett intensivt dygn på Viking Lines "Cinderella". TACK till la Familia som villigt ställde upp när jag domderade vid måltiderna; "E, kan du hämta apelsinjuice?", "M, är det ok om jag tar dina vattenmeloner?", "Snälla L, jag skulle så gärna vilja smaka lite munkar..", "Åh, D, jag glömde ta en gaffel!" Typ så. Själv satt jag och försökte hålla koll på en förkyld och inte så lycklig Julia, och en Sebastian med mycket spring i benen.

Kul att komma bort en stund från förorten och dessutom få hänga lite med familjen. Allra nöjdast är nog Sebastian. Bollhav, den obligatioriska godis-uppbunkringen i Tax Free-shopen, knattedisko (!), långa spring-vänliga korridorer, fiskdamm i Ville Viking-klubben. Ja, ni hör ju själva!

Kryssnings-dags.

I eftermiddag åker jag och barnen på dygnskryssning till Finland med min syster och hennes familj. Det var två år sedan vi åkte sist. Tror ni det är sommar i Finland? Hm, inte jag heller. Får kanske bege mig lite mer söderut nästa gång.

Här hemma eldar vi för fullt i öppna spisen och går omkring i dubbla strumpor, men det verkar inte hjälpa. Jag fryser liksom inifrån! I går gjorde jag en rejäl vurpa på vår uppfart, med en lårkaka som naturlig följd. Tio minuter senare lyckades jag köra fast med bilen. Två småkillar erbjöd sig att skotta bort snön under däcken med sina innebandyklubbor, sedan puttade de loss bilen. Mitt i denna snö-depression finns det ändå hopp om dagens ungdom, visst är det skönt?

Sebastians första utlandsresa. Han ser inte direkt excited ut.



Sebbe pokerface!
2009-03-22



Titta det snöar!



Första snön faller, bäst att ge fåglarna mat!
2010-11-09







I början av november var Sebastan väldigt spänd över den första snön som föll. Det var jag också. Nu, typ 4 månader senare, känns det inte riktigt lika spännande längre. Idag var det så kallt ute att vi stannade inne hela dagen, trots att det var strålande sol. Och ja, jag vet, "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Det var mysigare att krypa ner och sova middag med barnen istället. De sov i nästan 3 timmar, jag klarade "bara" 2. Nu är vi pigga allihop, så vi kör uppesittarkväll med chokladpudding och vispgrädde. Sämre kan man ha det.

Har-någon-sett-den-andra-vanten?

Lycka är att slippa vinterkläder.
Skansen, 2010-08-27

På onsdagar tar jag med båda barnen till SATS för att träna. Jag har numera, efter ett antal missöden, lyckats utarbeta en tämligen fungerande plan för att komma i tid till passet börjar. Alltså, jag hävdar bestämt att alla som har varit föräldralediga borde ha en självklar anställning som projektledare när de ska ut i arbetslivet igen. Här snackar vi planering, logistik, pressade tids-scheman, oförutsedda händelser som tvingar en att för sjuttioelfte gången göra om schemat. Ja, ni förstår väl ungefär hur jag menar.

Funderar ofta på varför vi egentligen stannar i Sverige under vinterhalvåret. Låser ändå bara in oss, går i ide, för att sen sömndrucket kika ut lagom till de första solstrålarna tappert kämpar sig fram. I morse önskade jag mer än någonsin att det hade varit varmt ute. Bara en liten känsla av vår, är det verkligen för mycket begärt? Tänk att klä på Sebbe gympaskorna och jeansjackan, öppna ytterdörren, och gå. Kanske en filt runt Julia... Nej då, nu ska det på 10 lager kläder, fleece, tjocka strumpor, overall, vantar (som på något underligt sätt aldrig ligger där jag la dem sist?), halsduk, mössa, tjocka vinterskor. Lagom till Sebbe är påklädd och börjar svettas är det dags för Julia. Overall, vantar (åh neeeeej, vart la jag hennes vantar nu?), mössa. Japp, och där börjar hon gråta, för jag glömde ju amma! Just det, så ska JAG ha på mig kläder också. Täckbyxor, jacka, vantar (men är jag senil eller? Jag är helt säker på att jag hade dem i fickan??), vinterkängor, mössa, halsduk.

Nej, vet ni vad? Nästa vinter hoppas jag innerligt att ni hittar oss i Thailand i stället. Där kommer jag ligga i en hängmatta (kan jag låna er Pierre och Jenny?), utan en endaste liten tanke på borttappade vantar!