torsdag 3 april 2014

Borta bra, men "hemma" bäst...

... eller? I går morse landade vi kl. 8 på Arlanda efter en nattflygning med snälla, sovande barn, fast inte så mycket sömn för oss föräldrar. Jag hade fullt på jobbschemat, så åkte direkt till kontoret. Var lite seg i kolan framåt eftermiddagen, och somnade på cirka en mikrosekund i samband nattningen. (Vilket iofs inte är så ovanligt nu för tiden.)

Nu är vi hemma i alla fall. Eller ja, vad är "hemma" egentligen? Och är verkligen "borta" motsatsen till "hemma"? Jag inser mer och mer att jag definitivt inte är bunden av ett fysiskt hem. Hemma för mig är där familjen finns. Kärlek, värme och gemenskap. Sedan jag flyttade hemifrån som 19-åring har just flyttandet varit ett stående inslag i mitt liv. Prylar och ägodelar betydde mindre och mindre för varje flytt. Det är egentligen bara några grejer jag verkligen, verkligen inte vill bli av med - det är mina dagböcker (de är många) och fotoalbumen. De betyder mycket för mig. Resten av grejerna kan jag verkligen leva utan.

Däremot tror jag definitivt att det är viktigt för barnen med någon slags trygg, fysisk punkt att binda sitt liv till. Jag bodde själv i samma hus under hela min uppväxt. Eller ja, samma tomt i alla fall. Eftersom vi var så många barn växte vi liksom ur huset, så min pappa byggde helt enkelt ett hus till på samma tomt. De äldre barnen fick råda sig själva i det "nya huset" som vi kallade det. På somrarna flyttade vi ut till sommarstället i skärgården och njöt av sol och bad. För några år sedan sålde mina föräldrar föräldrahemmet och flyttade ut till skärgården för gott. Jag har inte saknat barndomshemmet i skogen en sekund. Vi var liksom klara där.

Om två veckor flyttar jag igen, denna gången från huset vi hyr till ett hus vi faktiskt har köpt. Betyder det att jag är på väg att landa för gott? Förmodligen inte. Men jag måste ju ge det en chans...

För att knyta ihop det här inlägget länkar jag till en av mina absoluta favoritsånger från Kristina från Duvemåla - "Hemma".

"Det nya huset" på Roséns väg där jag bodde under min tonårstid,  granne med föräldrar och småsyskon.
Lyxigt med eget hus. Fast, på min tid fanns ingen veranda,
bara en slags gångbro bestående av två långa plankor som var livsfarligt hala under vintern.



3 kommentarer:

Monnah sa...

No regrets!

Freedomtravel sa...

Vi har aldrig heller känt oss så bundna vid en viss plats. Fördelen med husbilen har varit att "hemma" kan flyttas runt... Fast nu kanske det blir lite annorlunda med båten ;)

Aniika sa...

No regrets at all. Husbåt är så häftigt Helena!