Allt sedan han var alldeles ny och skrynklig har jag varje kväll krupit tätt intill honom och viskat i hans öra:
- "Du är min, du".
Den insikten får mig fortfarande alldeles rusig av lycka. Den där villkorslösa kärleken som jag känner till mina barn, den är olik allt jag någonsin har upplevt. Insikten att man kan älska någon så mycket att det faktiskt gör fysiskt ont. Den 19 oktober 2008 förändrades mitt liv för alltid. I år är det fem år sedan jag blev mamma för första gången. En dramatisk upplevelse på alla möjliga plan. När jag till slut fick ha honom hos mig, var det verkligen som att få ha "Himlen i min famn". De där stora, mörka ögonen som jag drunknade i. Lillasyster likadant, även om allt liksom kändes mer självklart då. Jag är verkligen lyckligt lottad. Tack livet!
4 kommentarer:
Vad fint och vad fina ni är!
Så vackert skrivet!
Det här är verkligen ett av dina vackrast inlägg. Jag blir lika förvånad varje gång det kniper till i hjärtat av kärlek.
Tack.
Skicka en kommentar