Glad påsk!

Mellan allt flyttkaos hinner vi faktiskt med lite påskmys också. Man kan inte bara jobba! I morse fixade vi finfrukost med färska frallor (Willys ligger ca 200 meter från vårt hus, yippie!) och varm choklad med vispgrädde. Min mamma hade skickat specialbud med fina rosor som fick pryda frukostbordet.

Den obligatoriska äggmålningen (och uppätandet av samma ägg) hann vi också med. Och så en titt på våra nya omgivningar, såklart. Både vi och barnen var nyfikna på förskolan där barnen börjar på tisdag - så vi smög dit och lekte en stund på gården. Jättefin utemiljö för barnen, det bådar gott. Hoppas att insidan är lika fin som utsidan! Vi fortsatte sedan ner mot havet, vem kan motstå? Vi bor bara ca 1 km bort från Nicksta camping, har på känn att vi lär hänga en del där nere. Inte minst Tobias, som verkar sugen på att dra igång beachvolleybollspelandet igen.

Annars? Jo, men vi packar upp. Det tar ju som sagt aldrig slut. Och så har jag grundmålat våningssängen, jag är fortfarande stolt som en tupp här hemma! Ännu en anledning att fortsätta godis alltså. Mycket bra.

Resfredag: Mangroveträsken på Koh Lanta

Påskägg i all ära, men ananas smakar minst lika gott. I alla fall om man råkar vara apa och håller till bland Thailands mangroveträsk. Vill ni läsa mer får ni gärna klicka er vidare till dagens inlägg om "Mangroveträsken på Koh Lanta" på bloggen Resfredag.

Fiskmåsar och flyttkartonger

Flyttkartongerna i "gamla" huset (när det fortfarande fanns någon slags tanke bakom packningen...) 

Jodå, numera vaknar vi upp till ljudet av fiskmåsar! Känns fint. Annars då? Jodå, vi har påsklov. Underbart, på alla sätt och vis. Fast så hemskt mycket påskande blir det i och för sig inte. Vi packar upp, upp, upp. Flyttkartongerna och dessa evinnerliga mängder svarta sopsäckar (kartongerna räckte inte riktigt...) tycks aldrig ta slut. ALDRIG! Men, nu är i alla fall vardagsrummet och köket klara. De andra rummen, not so much. I dag tog jag det stora steget och besökte Bauhaus. Inget ställe jag brukar hänga på, och heller inget ställe jag vill hänga på. Jag var ute efter vit färg till den furufärgade (hu!) våningssängen som har inhandlats på Jysk. Jag är fortfarande förundrad över slutsumman för färg, kvistlack och pensel. Hm, jag hade ju nästan lika gärna kunnat köpa en säng till. Jaja, det är dyrt att flytta - det är bara att konstatera.

Nu tänker vi ta en välbehövlig paus från flyttkaoset och bänka oss i biorummet. Hurra!

Surprise!

Finns det något roligare än att hitta ett oväntat paket i brevlådan? Det här var såklart extra spännande eftersom det kom hela vägen från Amerikat. Min Storasyster är en fena på allt som har med överraskningar att göra, alltid i sällskap av egentillverkade kort av högsta klass. I paketet hittade jag en försenad födelsedagspresent - boken "Me - Five Years From Now, The Life-Planning Book You Write Yourself". Syrran tyckte att det var en bok som passade mig alldeles ypperligt, jag som gillar att sätta mål och smida planer. Nu har jag en hel bok att fylla med drömmar och planering. Tack Monnah!

Sista morgonen

I går morse hittade jag Sebastian sittandes i sitt numera tomma rum och lyckades fånga ögonblicket på bild. Han tänker mycket, vår lille son. Nu tog han något slags farväl - denna sista morgon i huset på Könitzvägen.

Det är en omställning att flytta, visst är det så. Små barn kan man inte rycka upp precis hur som helst (även om jag själv tidigare har haft inställningen att man visst kan det, så länge man har en trygg familj bakom sig). Sebastian har funderat mycket över flytten, över att bryta upp med sina kompisar och förskolan, att byta hus och omgivning. Julia däremot, hon kör på precis som vanligt, och enligt förskolefröknarna verkar den här flytten för henne vara den mest naturliga saken i hela världen.

Och själv då? Hur känner jag? Jag och Tobias började redan för flera år sedan drömma om att flytta ut till Nynäshamn. Omgivningarna här är fantastiskt vackra, det finns ett lugn och en småstadskänsla som jag verkligen trivs med. Huspriserna ligger dessutom på en markant lägre nivå än inåt stan, och vi vill verkligen prioritera andra saker än just boendekostnader just nu. (På tal om att prioritera tycker jag definitivt att ni ska läsa gårdagens blogginlägg av kloka Clara).Vi tror att barnen kommer att få en fin uppväxt här, vår familj kommer att bli ännu mer sammansvetsade. Vi ser oss själva stanna här ett bra tag (tja, fram till dess att min vanliga rastlöshet kommer smygande...).

Men visst finns det orosmoment också. Jag kommer att få ett rejält pendelavstånd till jobbet. Vi får köra en bra bit till de vänner vi helst umgås med. Vi känner knappt en kotte här ute... Ja, ni fattar. Allt är inte guld och gröna skogar. Men, det kan bli. Det är jag fullständigt övertygad om.

Den Stora Flytten

Om ni undrar vad vi gör den här helgen behöver ni inte undra så länge till. Vi packar. Emellanåt görs några tappra försök att rensa, lägga ut på Blocket, och slänga sådant vi inte längre använder. Och så äter vi hämtmat. Jag trodde kanske aldrig att jag skulle komma till det läget där jag inte gladdes vid tanken på att käka indiskt/thai/kinesiskt/pizza etc etc. Men. Den dagen kom alltså. I fredags räddade svärmor upp läget genom att skicka med en laddning av hennes fantastiska mat direkt från Göteborg, via Tobias som var där på snabbvisit. Snart ska vi ta tag i det där med matlagning igen. Snart.

I morgon kommer alltså flyttbilen, med tillhörande flyttgubbar, hit och skjutsar våra prylar till Nynäshamn. Vilken grej va? Vi ska flytta ut till "landet" som de säger här i storstan. Och så havet! Åh vad jag längtar efter långa promenader längs vattnet. Havet gör att jag känner mig som hemma - det bådar gott inför "vårt nya liv".

Resfredag: Akut längtan till Australien

Bild: Impawards (Movie poster)

I natt drömde jag om Australiens vidsträckta bush och brännande sol. Jo, gårdagens förhandsvisning av filmen "Tracks" gjorde definitivt bestående intryck på mig. Filmen, som har officiell Sverigepremiär i mitten av juli, är baserad på boken "På kamelrygg genom öknen" skriven av Robyn Davidson. Robyn var 26 år när hon påbörjade sitt 270 mil (!) långa äventyr från Alice Springs i Australiens mitt - till Indiska Oceanen på Australiens västkust. Med en enorm målmedvetenhet och lite hjälp av välvilliga aboriginer och en fotograf från National Geographic genomförde Robyn denna svindlande sträcka i sällskap av fyra kameler och sin älskade hund Diggity.

Vi biobesökare fick äran att träffa Robyn Davidson, som för övrigt  utstrålar en enorm karisma och äventyrslust, under gårdagen. Efter filmen fick publiken tillfälle ett ställa frågor - det var många som var nyfikna på Robyns bravader och tankar kring resan. Robyn berättade att hon hoppas filmen kan lära unga personer att släppa kontrollen i den digitala värld vi lever i idag. Hon menar att det i dagens samhälle verkar vara "illegal to get lost". Menar då Robyn att alla måste ut och vandra i öknen i flera månader? Inte alls. Enligt Robyn finns det fullt av spännande äventyr i vardagen - det är viktigt att hitta vägar för att koppla bort "the noise of today". När Robyn fick frågan om hon själv hade valt att skildra sin historia på ett annat sätt än det vi får se i filmen svarar hon tveklöst ja. Enligt Robyn vill producenten hela tiden leta efter händelser i Robyns barndom (vilka får ni se i filmen) för att förstå anledningen till varför ger sig ut på sin resa. Om däremot en man hade gjort samma resa menar Robyn att han aldrig hade fått frågan "varför". Mannen skulle bara betraktas som allmänt cool och handlingskraftig. Men en kvinna? Som Robyn säger:

- For a woman to do something different she has to be a bit mad...

Så, vilka intryck får jag med mig av filmen? Förutom de fantastiskt vackra landskapsskildringarna från mitt absoluta favoritland, ger filmen utrymme för eftertanke. Hur kan jag, mitt i småbarnsåren och dagens ständigt uppkopplade värld, hitta lugn och ro och därmed tid att reflektera? Gör jag verkligen det jag vill göra? Lever jag mitt liv, eller någon annans? Mina tankar får sammanfattas av Robyns kloka ord:

- Find out what you are capable of and who you are.

Robyn Davidsson, till vänster, intervjuas efter filmens slut.

Ps: Samma blogginlägg publiceras i dag på bloggen Resfredag.