Vår Tjejklassiker

Den fjärde oktober förra året träffades jag, Charlotta och Louise för en planeringsmiddag. Äntligen skulle vi göra slag i saken och ta tag i den där Tjejklassikern en gång för alla! Jag bestämde mig egentligen redan i slutet av september 2013, efter att ha sprungit Lidinglöloppet 15 km. Jag tänkte att nu var jag ju ändå i gång med träningen, så varför inte köra hela vägen ut? Louise och Challe hade också velat göra Tjejklassikern länge, och nu var det helt rätt i tiden. Inga graviditeter, inga spädbarn, någorlunda koll på arbetssituationen. Det var liksom bara att köra. Sagt och gjort, anmälningarna gjordes, och nu fanns ingen återvändo. Ett år senare är vi i hamn. Och JA- vår Tjejklassiker är helt klart årets höjdpunkt! ("Tjejklassikern- the movie" hittar ni här!)

4 oktober 2012, mental förberedelse för Tjejklassikern!

Februari 2013. Tjejvasan. Ve och vasa, det var bland det segaste jag har varit med om. Men kom i mål, det gjorde jag. Till slut.

Juni 2013. Tjejvättern - det klart roligaste delmomentet!  Ska ni bara välja en "gren" i Tjejklassikern, kör Tjejvättern. Efter målgång var jag lycklig inifrån och ut.

Juli 2013, fortfarande ganska kaxiga. 1000 iskalla meter senare, inte lika...

September 2013. Lidingö Tjejlopp - och min fjärde och därmed sista (Tjejklassiker)medalj för i år. Oh the joy!

September 2013. Ett MYCKET nöjt team firar av sina bedrifter, och laddar inför nya (?).

Snart flyttar vi!

Jo, det är ju så att vi har gått och köpt nytt boende. Under de senaste månaderna har vi hunnit med otaliga visningar, ett antal sömnlösa nätter och så drivor med huskataloger som fyllt vår brevlåda. När vi i princip hade bestämt oss för att bygga ett nyckelfärdigt hus i Haninge... ändrade vi oss. Orsaken? En visning av cirka 160 kvm en regnig söndagseftermiddag. Alla kriterier vi hade skrivit ner på "önskelistan" stämde, och efter en rafflande budgivning stod vi helt plötsligt som segrare! 

Vart ska vi då flytta undrar ni? Ja, ni är inte de enda. När vi berättar om läget för vårt nya boende är det många som höjer på ögonbrynen? "Va? Men varför flyttar ni dit? Har ni fått jobb där ute? Har ni släkt där? Ska du pendla? Kommer ni inte få lappsjuka?" För ja. Vi lämnar Huddinge och 10 minuter till Stockholms central, och flyttar istället till .... Nynäshamn. Ett antal mil från Stockholm (se avståndstabell här). Jag kommer att få ca en timmes pendling (enkel resa) till jobbet, men Tobias har däremot möjlighet att jobba hemifrån. Man får helt enkelt ge och ta. 

Och Nynäshamn kommer inte som en överraskning. Första gången jag och Tobias var där tillsammans för några år sedan konstaterade vi, nästan med förvåning, att här skulle vi kunna tänka oss att bo! Vi älskar havet, vi gillar natur, och vill att barnen ska ha nära till skola/aktiviteter/vänner. Liten stad, nemas problemas. Stockholm kan vi åka till när vi vill, om än inte lika spontant som i dag. Och vad ska vi förresten göra där? Jag menar, nya haket har ju ändå biorum... 

Så - välkomna hem till oss! Någon gång i mars/arpil bjuder vi på inflyttningsfika, om ni nu behagar åka heeeeela vägen ut till Nynäs.

Hallen med långbänk aka förvaringsutrymme.

Nyrenoverat nästan överallt. Den svartvita blombomben fixar jag dock inte, den ska bort.

Lamporna kommer att hänga kvar, yippie!

Röd hall skymtar runt hörnet.

Jag vill ha vitt, vitt, vitt, men T tycker att det mörka funkar.

Vi får väl se vem som vinner...

Fräsch gästtoalett.

Jacuzzi, thank you very much.

Soffan råkade vi visst också köpa när vi ändå höll på.

Ännu en fondvägg som ska målas över, blir lite lätt snurrig av alla blommor.

Tre plan, och tre balkonger.

Lägg märke till alla spotlights! (Förra ägaren är elektriker, det säger väl allt.)

Hallen var det första jag fastnade för, gillar det röda!

Stort badrum med jacuzzi och dusch.

Barnens rum.

Sebbelitos...

... och Jullans.

Fasad. Inget märkvärdigt, men mysigt. Och nej. INGEN TRÄDGÅRD! Hurra!
(Hälsar hon som inte vet vad gröna fingrar är för något.)

Biorum. Biosoffan kunde vi heller inte låta bli att köpa.

Översta planet.

Mellanplan med ingång.

Souterrängplan med biorum, fräsch tvättstuga (helkaklat!) och ett blivande hemmagym. Hurra!

Knäsvag.

I samband med att jag gjorde en fotokalender för 2014 (julklapp) gick jag igenom en massa gamla foton. Oj vilken skatt! Jag måste bli bättre på att faktiskt framkalla alla tusentals bilder som ligger på hårddisken och bara väntar på att bli inklistrade i album. Men så har vi det här med tid och prioriteringar. Kanske i mellandagarna? Hur som helst, när jag ser de här fotona på en nyfödd Julia blir jag alldeles svag. Finns det något finare än en nykläckt liten bebis?

Samtliga foton: Monnah

Lussekattspremiär!

I går var det alltså äntligen dags. Bortsett från hemkunskapen i åttonde klass har jag aldrig, nope aldrig, bakat lussekatter. Jag bakar överhuvudtaget ytterst sällan. Äter bakverk gör jag både ofta och gärna, men baka? Nej, det sköter andra betydligt bättre än jag. Med lucia som kommer närmare och närmare hade jag till slut inga ursäkter kvar. Förra årets variant med lussekatter mix från Kungsörnen var ingen hit...

Efter rekommendation från storasyster aka baking queen gav jag mig på Arlas recept på lussebullar med Kesella. Oslagbara! Jag fick dessutom ett träningspass på köpet när jag knådade degen. (Någon lyxig Kitchen Aid finns av naturliga skäl inte i det här hemmet.)

Hur resultatet blev? Jodå, supergoda om jag får säga det själv. Skräcken över att baka med jäst är härmed long gone. Än finns det hopp för Bak-Annika & hennes hjälpredor.

Julgala på Tele2 Arena

De vita julstjärnorna skulle jag gärna ha hemma!

I går kväll skulle Tobias och jag ha varit på date. Restaurang och Julgalan på Tele2 Arena stod på schemat. Superkul! Men ja, så kom vinterkräksjukan på besök från förskolan, och planerna fick justeras en aning. Tobias stannade hemma med barnen och idolfinal, och jag tog med en kompis istället.

Galan skulle börja kl. 21:15. Hela arenagolvet var fullt av företagsjulbordsbesökare, som hade snapsat både en och två gånger för mycket. Dogge gjorde en blek insats som konferencier. Jag klandrar honom inte, det kan inte vara lätt att tvingas köra en julsångstävling med fulla julbordsfirare på scen. Jill Johnsson rev av tre låtar, men ljudet var katastrofalt dåligt. Vi hade dessutom platser låååångt bak och kunde liksom ana något som skulle kunna vara Jill framme på scen. Någonstans runt kl 22 började jag skämmas för att jag hade lurat med min kompis på juljippo aka fylleslag.

Men det tog sig. Darin körde till slut igång, rejält försenad, och sedan följde nummer av artister som Pauline, Brolle, Andreas Johnson, Agnes, Lasse Berghagen och Titiyo. Artisterna gjorde säkert sitt bästa, hela upplevelsen kändes dock ganska blek. Julgala not so much. Höjdpunkten alla kategorier var när Timbuktu kom in och fullkomligt tog över showen. "Resten av ditt liv" i reggaestuk gjorde mig glad inifrån och ut, och sedan kom "Flickan och Kråkan" som grädde på moset. Tack Timbuktu - du räddade upp hela Julgalan!

På natten åkte jag för övrigt kommunalt hem. Väntade på tunnelbanan vid Globen, när en samling hormonstinna småkillar började mucka. Det urartade och plötsligt kom poliser och väktare springande från alla håll, hur många som helst! Jag steg tacksamt på t-banan åt andra hållet med pulsen i 180, och konstaterade att jag börjar bli för gammal för att ränna ute på nätterna...

Edit. Jag var tydligen inte den enda som var besviken. Här skriver Aftonbladet mer om den så kallade "färgsprakande showen" och "en riktig helkväll från ankomst till hemgång" (?!).

Resfredag: Fallskärmshopp på Nya Zeeland

Om jag blundar kan jag fortfarande känna den hisnande känslan av att falla fritt. Endorfinerna pulserar ut i kroppen i en hastighet som vida överskrider den hastighet i vilken jag faller. Jag skriker, först av total skräck, men snart i ren och skär lycka. I AM FLYING grinar jag lyckligt till min instruktör som jag i tryggt förvar är fastspänd till. Han ger tummen upp och vi skrattar.

Känslan går inte att beskriva - den måste upplevas. Jag ser världen uppifrån, plötsligt känner jag mig ett med naturen. Några sekunder senare fälls fallskärmen ut med ett ryck och med det rycks jag tillbaka till verkligheten. Därefter får jag, tillsammans med instruktören, hjälpa till att styra fallskärmen. Vi glider fram i tystnad, och jag blickar ner över Nya Zeelands gröna kullar. Landningen går smidigt, och när jag kränger av mig min röda overall känner jag mig som en OS-mästarinna. Jag har vunnit. Jag har vunnit över mig själv och min höjdrädsla. Jag är 23 år fyllda, och jag äger världen!

Säkerhetsgenomgång.

Lagom kaxig. Inuti slår hjärtat tio miljoner slag i minuten. Minst.

På väg mot mitt livs äventyr - Freefall Skydive.

Great Lake Skydive centre i Taupo kan varmt rekommenderas.

Höjden av lycka. Så sant som det är sagt.

Veckans träning (v. 48) och "Mitt nya liv"

Beachvolleyboll på Slow Down, Koh Lanta. Träning när den är som bäst.

För ganska exakt två år sedan var jag i Thailand och hade alla förutsättningar i hela världen för att "börja mitt nya liv". Hur många gånger hade jag inte skrivit de där orden i min dagbok? "Mitt nya liv". Jag var trött på att varje söndagkväll bestämma mig för att på måndag, då gäller det. Som att jag helt plötsligt skulle vakna på måndag morgon och allt skulle vara annorlunda!? Nja. I praktiken fungerar det inte så. Jag behövde helt enkelt en långsiktig plan, och jag behövde hjälp att få ner alla mina tankar, funderingar och planer på pränt.

Min fantastiska svägerska Jenny blev den som fick mina tankar att bli handling. Jenny, som arbetar som coach (kolla hemsidan Jenny Coach!), fick mig att sätta konkreta mål, och även formulera konkreta förslag och vägar på hur jag skulle ta mig dit. Mina coachsamtal med henne blev en ögonöppnare, och jag är så glad att Jenny tog sig tid för mig. Ungefär i samma veva blev jag medlem i Lofsans träningsgrupp på Facebook, och där hittade jag kost- och träningstips, men ännu viktigare, pepp i överflöd.

Det öppnade sig med andra ord en helt ny värld för mig. Jag började tycka att träning var roligt, på riktigt. Mitt första konkreta mål var att springa 1 mil på under 60 min. Mina löpturer i tidig gryning på Koh Lanta blev en trogen vana, och detta varvades med beachvolleyboll, simning, vattengymnastik och styrketräning. (Jo, bortskämd är bara förnamnet.)

Nu för tiden, med heltidsjobb och vardag här hemma i Sverige, ser veckans träning inte riktigt lika exotisk ut. Förra veckan varvade jag t.ex. löpning med hemmastyrka, som vanligt:

Onsdag: Casall T.O.D # 2 "Shoulder shape" (15 min)
Lördag: Lisas pass "Kroppen och en kettlebell"; körde dock bara 3 varv (25 min)
Söndag: Löpning, i storm. Ljuvligt! (35 min)

Japp, två år senare är jag alltså "en-sån-som-tränar". "Mitt nya liv" har verkligen börjat. På riktigt. Livet är häftigt, glöm aldrig det!