Mamita, bonita!

Koh Lanta, januari 2012.

Jag har hyllat min mamma förr, både en och två gånger. Men, det självklara förtjänas att upprepas, inte minst på Mors dag. Min mamma har lärt mig mycket, inte minst det där med att visa kärlek, omtänksamhet och respekt för mina medmänniskor. Och - så är hon en riktigt bra reskamrat också. Peru, Karibien och Thailand har vi bockat av, nästa gång hoppas vi på någon form av mamma/systerresa i Europa.

(Blev jag uppvaktad i dag då, jag är ju också mamma!? Jodå. Av barnen och Tobias fick jag en Tip Top och jättefin jordgubbsplanta som Sebastian hade valt. Det är inte så dumt ändå, det här med Mors dag!)

Jekyll and Hyde

Den här flickan fyller på pricken två och ett halvt år idag. Det firade hon med besked ikväll - arg som ett bi, för att sedan somna utmattad (utan att ha fått i sig en endaste liten smula från middagen som omsorgsfullt hade lagats av hennes ömma moder). Hon är en liten kameleont vår dotter. Strålande glad ena sekunden, och rasande vansinnig nästa. Humör, det har hon, det är i alla fall ett som är säkert.

Lilla fröken Julia har för övrigt en unik förmåga att linda mig runt sitt lillfinger. Hon vet exakt vilka trådar hon ska dra i för att få mig dit hon vill. Det är fascinerande. Efter att ha sett mina äldre syskon uppfostra sina barn visste jag exakt hur jag skulle göra, och inte göra, med mina egna barn. Jag skulle ju bli den perfekta mamman. Jo, tjena. Just det. Jag är långt ifrån perfekt, och många gånger alldeles för mjäkig. Gah, att vara mamma är utan tvekan den svåraste rollen jag någonsin har spelat. (Kanske ger jag nu mina yngre syskon en hint om hur de inte tänker göra med sina små knoddar när de kommer!? Hm, inte riktigt enligt min ursprungsplan.)

Girlpower!

Min mamma är ett levande bevis på att "kvinnor kan"! Hon har, tillsammans med min far, gjort ett fantastiskt jobb med att uppfostra oss sju barn till starka, allmänbildade, beslutsamma, omtänksamma och arbetssamma individer. Jag i min tur hoppas kunna föra vidare de här egenskaperna till Julia. Fast det är klart, beslutsam är hon ju redan. Och inte så lite heller...

Midsommardagen 2012.

Pretty in pink

Februari 2011

Sitter och bläddrar igenom iPhone-bilder från förra året. Stannar till vid bilden av Sebbe á la Stureplan. Kanske är jag partisk, men på den här bilden kan han vara den sötaste pojken i hela världen.

Just den delen av moderskapet, partiskheten alltså, är för övrigt ganska skön. Alla jantelags-tankar försvinner när det gäller ens egna barn. Om någon säger till mig "Du har den sötaste ungen jag har sett" nickar jag ivrigt och håller med. Men, om någon kommer fram och säger "Åh, vad snygg du är idag", börjar jag skruva på mig och säger "Nej, men alltså du är snyggare. Den här gamla trasan, den köpte jag för hundra år sedan...". Måste bli bättre på det där, och anamma lite anti-jante attityd även när det gäller mig själv!

Min kärlekshistoria

De som känner mig sa att jag hade svårt att älska. Att jag hade byggt en mur omkring mig. Med Honom var allt annorlunda. Kanske var det för att jag hade drömt om Honom? I drömmen hade jag redan smekt hans kind, andats in hans doft.

Det var en lång vår. Jag såg snön smälta i samma takt som livet återvände till moder jord. De gröna knopparna spirade likt den kärlek som växte i mig. Jag jobbade hårt, dagarna på kontoret tycktes oändliga. I takt med att min längtan blev starkare blev dagarna blev ljusare.

Våren övergick till sommar, allt medan jag fortsatte längta, och vänta. Jag njöt av havets kalla vatten mot min varma kropp. Varje dag tänkte jag på Honom. Jag längtade till den dagen han skulle bli min. Sommarens sista strålar sänkte sig över vår fjällhöga nord, och jag väntade fortfarande.

När hösten kom, och dagarna blev kortare, gick jag långa promenader längs vattnet. Jag funderade på hur jag kunde älska Honom som jag ännu inte träffat? Jag visste att tiden närmade sig, att det snart skulle bli vi två. Vi två tillsammans mot världen.

När september blev till oktober började en oroskänsla gnaga i kroppen. Tänk om jag hade skapat en dröm som inte skulle bli sann? Tänk om något gick fel på vägen? Tankarna snurrade allt fortare - tänk om han inte skulle älska mig? Tänk om jag inte var den han ville ha? Tänk om jag inte kunde ge Honom det han behövde? Jobbet kändes plötsligt oviktigt. Meningen med mitt liv var ju att vara tillsammans med Honom.

Om ni visste hur jag längtade! Ibland kunde jag nästan känna hur hans och mina hjärtslag slog tillsammans, men kanske var det bara inbillning. Det var en märklig känsla att vara så nära Honom, men ändå så långt borta.

Dagen för vår första träff närmade sig. Hela jag var fylld av förväntan. Men så fick jag beskedet att han inte ville träffa mig, inte än. Det kändes inte rättvist, jag hade ju redan väntat så länge! Det var de längsta veckorna i mitt liv. Dagarna och nätterna flöt ihop, och någonstans däremellan var jag. Till slut fanns det ingen återvändo, inte heller för Honom.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hela min kropp skulle göra uppror. När det äntligen var dags började jag tvivla. Ville jag verkligen det här? Kanske ångrade jag mig ändå. Eller gjorde jag det? Tankarna som for genom mitt huvud var inte rationella. Jag hade ju väntat på Honom så länge, inte kunde jag väl ge upp nu? Med hjälp av underbara människor i min närhet kunde jag ta mig samman och ge Honom en chans. De sa att han skulle vara värd det.

De hade rätt. Klockan 14:46 den 19 oktober 2008 fick jag träffa äntligen träffa Honom. Honom som jag redan hade älskat så länge. När jag kände hans värme mot min kropp, och se in i hans mörka ögon, visste jag att kärleken var besvarad. Han var allt jag kunde önska, han var perfekt. Och han var min. Nu skulle vi äntligen få vara tillsammans, varje dag. Min son och jag.

Nacka, november 2008
Foto: Monnah

Min, och flera andra, kärlekshistorier finns nu publicerade på Ida Pyks blogg. Ida är en duktig skribent som bloggar för Elle.

Grattis på mors dag!

Moderskapet överträffar allt.
(Dubai, januari 2011).

Jag har gjort en hel del resor i mitt liv, men jag måste ändå säga att den bästa resan jag gjort är att bli mamma! Det är jobbigt och slitet ibland, men för det mesta alldeles, alldeles underbart!

På självaste mors dag vaknade jag med huvudvärk och en sjuk liten Julia vid min sida. Pojkarna i familjen räddade upp dagen genom att ge mig fin-fina presenter. Sebastian hade fått egna pengar för att köpa något till mig på Coop. Tydligen hade det tagit en stund för honom att hitta den ultimata presenten, men till slut hittade han något han trodde jag ville ha: ett vitt ljus. Vem hade trott att en gåva i form av ett vitt ljus för typ 22,50 kr på Coop kunde få mina ögon att bli blanka? Tack Sebbe.
 
Tobias hade gått loss i vårt lokala bageri och kom hem med en massa godsaker. För att toppa det hela fick jag också ett paket Ben & Jerry. En fantastisk mors dag med andra ord!

Min mamma.

Elin Forsman. 18 år och söt som en dag. Vad tänkte du på? Vilka drömmar hade du?

På söndag är det mors dag och jag har under hela veckan tänkt lite extra på mamma. Min mamma var lika gammal som jag är nu när hon fick mig. Jag är syskon nummer fem i en skara på sju. Om jag hade kört samma race som mamma hade jag alltså haft FEM barn vid detta laget. Det känns väldigt, väldigt främmande. Jag klagar ibland på hur trött jag är, hur jobbigt det är att ha små barn, hur gärna jag vill ha lite mer tid för mig själv, ja ni vet...

Inser mer och mer hur trött mamma måste ha varit under alla dessa år. Hjälp, hon måste varit trött hela tiden! Hon syltade, saftade, sydde, tvättade, städade, strök, jobbade, bakade, tröstade, fixade. Vad säger man? "Tack" räcker liksom inte till. Men ändå - tack mamma! Jag älskar dig!