Jag saknar den där tjejen

Mitt Facebook/Instagram/Bloggflöde svämmar över av härliga träningsbilder från pigga, starka och snabba tjejer. Jag beundrar dem, peppas av dem, men mest av allt önskar jag att de där bilderna kunde ha postats av mig själv. För nej, det är absolut ingenting som hindrar mig att träna när jag är gravid. Snarare tvärtom. När jag var gravid med Sebastian jobbade jag extremt mycket och hade ingen tid, eller ork, kvar att träna. Men så fick jag också en hemsk förlossning, verkligen jobbig på alla sätt och vis. Jag är övertygad om att det hade gått i vart fall lite lättare om jag var i bättre form rent fysiskt. När jag väntade Julia däremot tränade jag på som bara den. Sebastian trivdes som fisken i vattnet på Minisats, och jag tränade långt in i graviditeten. När det sedan var dags att leverera en styck Julia var jag i bra form - och förlossningen blev en walk in the park jämfört med min första förlossning.

Och nu. Tredje gången gillt - och jag är typ tillbaka där jag var vid första graviditeten. Jag har egentligen inget att skylla på. Fick en rejäl motivationsdipp efter att ha fullgjort Tjejklassikern, och kom liksom aldrig igång efter det. Därefter följde en vår med mycket jobb, en flytt och en träningslust som aldrig infann sig. I kväll har jag suttit och kollat igenom gamla foton på datorn, och känner för första gången på länge att jag verkligen, verkligen vill komma igång och hitta tillbaka till Tränings-Annika igen. För jag hittade ju henne till slut. Det vore extremt dumt av mig att tappa bort henne igen!

Förra sommaren var jag också en sådan som tränade på semestern, här på löptur i Cornwall.

Och så simmade jag också...

... och cyklade! Tur att det finns bildbevis, annars hade jag nog undrat om allt bara var en fantastisk dröm.